Misstaget som satte Allbrights trovärdighet på spel
16 februari,
2017
•
4 minuters läsning
Foto: Amanda Lundeteg berättar om ett misstag som kunde blivit ödesdigert.
Hon är praktikanten som snabbt blev vd. Stiftelsen Allbrights frontperson Amanda Lundeteg, 32, kämpar för jämställdhet både i vardagen och i privatlivet. Men ett misstag höll på att kosta henne hela trovärdigheten. Här berättar hon hur det ordnade upp sig i sista ögonblicket.
När jag började studera ekonomi var allt möjligt, jag trodde att det bara var att ta för sig. Jag slog ifrån mig när andra sa att vi inte lever i en jämställd värld.
På studentmiddagar som anordnades av elevkåren var det killarna som tog kommandot och höll spontana tal – och på lektionerna var det oftast killarna som ställde frågor. De flesta föreläsarna var män och litteraturen var i nio fall av tio skriven av män. Vi kallade alltid vd för han, helt utan att reflektera, jag insåg att även vi unga är så indoktrinerade i att de tyngsta maktpositionerna är till för män. Jag insåg till slut att tjejerna skulle ha svårare att göra karriär än män.
Där och då började en process. För fyra år sedan sökte jag som praktikant till Allbright – och blev vd inom ett år. Stiftelsen arbetar för jämställdhet och diversifiering på toppositioner i näringslivet och rankar bland annat företag på en lista utifrån hur många kvinnor de har i ledande roller. Det inkluderar ledningsgruppen med vd, HR-chef, juristchef, marknadschef och affärsområdeschefer.
Det var just när en sådan lista skulle släppas som allt höll på att gå fel. Året var 2014 och vi hade kartlagt juristkåren för första gången. Det var en omfattande rapport, där advokatbyråer och åklagarmyndigheter fanns med. Det var första gången vi tog ett kliv utanför börsbolagen. Vi visste att advokater och andra skulle lusläsa vår lista och vi gick ganska hårt åt dem i rapporten. Vi hade rankat bolagen från bäst till sämst, så det var ju otroligt viktigt att alla siffror skulle bli rätt.
Vi skulle släppa rapporten en måndag, och på torsdagen veckan före satt en kollega till mig, som är genusvetare, och gjorde en sista koll. Eftersom hon inte är ekonom var hon lite osäker på hur hon skulle räkna och bad mig att visa – hon fick inte siffrorna att stämma. Jag hade kollat allt noga, men där och då upptäckte vi ett formelfel som betydde att alla siffror blev fel och hela rapporten skulle behöva göras om.
Rapporten låg redan tryckt i höga travar på vårt kontor och journalister var inbjudna till ett möte måndag morgon. Vi kunde helt enkelt inte släppa rapporten som den var. Skulle vi avblåsa allt? Vi kände panik och jag och två personer till satt uppe hela natten för att räkna om allt. Som tur var fick vi tag på grafikern som var snäll nog att göra om allting. Vi hittade också ett expresstryckeri som kunde trycka snabbt. Vi hade den omräknade rapporten tryckt och klar en halvtimma före pressträffen på måndag morgon.
Då var det bara att hålla god min, men det var ovanligt darrigt att presentera rapporten, trots att vi visste att alla siffror var helt korrekta den här gången.
Nu när jag pratar om det känns det okej, men jag var inbjuden till FuckUp Night (ett event som fokuserar på misstag man kan lära sig av, reds anm) strax därefter, men då var allt så färskt att jag fortfarande inte kunde närma mig händelsen – det var för jobbigt. Nu har vi dock släppt flera rapporter som varit helt korrekta, vilket gör att jag kan prata om händelsen med viss distans.
I dag när jag tänker på det som hände känns det lite ”ouch”-kul. Det hände ju aldrig, men det var ändå så nära att jag kunde ha stått där och sagt fel siffror.
Jag lärde mig att inte sätta enbart personer som är bra på matematik för att dubbelkolla, utan också personer som inte har den givna kunskapen. De tenderar att vara mer noggranna och ifrågasätta mer. Jag lärde mig också att lägga in en extra dubbelkollrutin tidigare. När man ägnar sig åt skampåle och gör listor där vi hänger ut bolagsnamn är det otroligt viktigt att allt blir helt rätt.
I övrigt tycker jag inte att man gör så mycket misstag – motgångar har jag däremot hela tiden. Det är en liten skillnad där. Jag försöker att inte fokusera på misstagen utan på det som faktiskt går bra, men när det gäller motgångarna reflekterar jag mycket kring varför de uppstod och hitta strategier att förhindra dem i framtiden.
Tidigare har jag varit rädd för att begå misstag och har alltid varit en sådan som gjort alldeles för mycket. Nu har jag lärt mig att göra fem saker bra i stället för tio saker halvdant.”
När jag började studera ekonomi var allt möjligt, jag trodde att det bara var att ta för sig. Jag slog ifrån mig när andra sa att vi inte lever i en jämställd värld.
På studentmiddagar som anordnades av elevkåren var det killarna som tog kommandot och höll spontana tal – och på lektionerna var det oftast killarna som ställde frågor. De flesta föreläsarna var män och litteraturen var i nio fall av tio skriven av män. Vi kallade alltid vd för han, helt utan att reflektera, jag insåg att även vi unga är så indoktrinerade i att de tyngsta maktpositionerna är till för män. Jag insåg till slut att tjejerna skulle ha svårare att göra karriär än män.
Där och då började en process. För fyra år sedan sökte jag som praktikant till Allbright – och blev vd inom ett år. Stiftelsen arbetar för jämställdhet och diversifiering på toppositioner i näringslivet och rankar bland annat företag på en lista utifrån hur många kvinnor de har i ledande roller. Det inkluderar ledningsgruppen med vd, HR-chef, juristchef, marknadschef och affärsområdeschefer.
Det var just när en sådan lista skulle släppas som allt höll på att gå fel. Året var 2014 och vi hade kartlagt juristkåren för första gången. Det var en omfattande rapport, där advokatbyråer och åklagarmyndigheter fanns med. Det var första gången vi tog ett kliv utanför börsbolagen. Vi visste att advokater och andra skulle lusläsa vår lista och vi gick ganska hårt åt dem i rapporten. Vi hade rankat bolagen från bäst till sämst, så det var ju otroligt viktigt att alla siffror skulle bli rätt.
Vi skulle släppa rapporten en måndag, och på torsdagen veckan före satt en kollega till mig, som är genusvetare, och gjorde en sista koll. Eftersom hon inte är ekonom var hon lite osäker på hur hon skulle räkna och bad mig att visa – hon fick inte siffrorna att stämma. Jag hade kollat allt noga, men där och då upptäckte vi ett formelfel som betydde att alla siffror blev fel och hela rapporten skulle behöva göras om.
Rapporten låg redan tryckt i höga travar på vårt kontor och journalister var inbjudna till ett möte måndag morgon. Vi kunde helt enkelt inte släppa rapporten som den var. Skulle vi avblåsa allt? Vi kände panik och jag och två personer till satt uppe hela natten för att räkna om allt. Som tur var fick vi tag på grafikern som var snäll nog att göra om allting. Vi hittade också ett expresstryckeri som kunde trycka snabbt. Vi hade den omräknade rapporten tryckt och klar en halvtimma före pressträffen på måndag morgon.
Då var det bara att hålla god min, men det var ovanligt darrigt att presentera rapporten, trots att vi visste att alla siffror var helt korrekta den här gången.
Nu när jag pratar om det känns det okej, men jag var inbjuden till FuckUp Night (ett event som fokuserar på misstag man kan lära sig av, reds anm) strax därefter, men då var allt så färskt att jag fortfarande inte kunde närma mig händelsen – det var för jobbigt. Nu har vi dock släppt flera rapporter som varit helt korrekta, vilket gör att jag kan prata om händelsen med viss distans.
I dag när jag tänker på det som hände känns det lite ”ouch”-kul. Det hände ju aldrig, men det var ändå så nära att jag kunde ha stått där och sagt fel siffror.
Jag lärde mig att inte sätta enbart personer som är bra på matematik för att dubbelkolla, utan också personer som inte har den givna kunskapen. De tenderar att vara mer noggranna och ifrågasätta mer. Jag lärde mig också att lägga in en extra dubbelkollrutin tidigare. När man ägnar sig åt skampåle och gör listor där vi hänger ut bolagsnamn är det otroligt viktigt att allt blir helt rätt.
I övrigt tycker jag inte att man gör så mycket misstag – motgångar har jag däremot hela tiden. Det är en liten skillnad där. Jag försöker att inte fokusera på misstagen utan på det som faktiskt går bra, men när det gäller motgångarna reflekterar jag mycket kring varför de uppstod och hitta strategier att förhindra dem i framtiden.
Tidigare har jag varit rädd för att begå misstag och har alltid varit en sådan som gjort alldeles för mycket. Nu har jag lärt mig att göra fem saker bra i stället för tio saker halvdant.”
