Kör alla Ferrari i Grekland helt plötsligt?
20 september,
2013
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
Ett av mina första blogginlägg på Driva Eget skrevs mitt i brinnande lågkonjunktur. Jag skrev att ”Är det något man vet så här på börsbottnen så är det att förr eller senare vänder det upp igen. Och om det mot förmodan aldrig skulle vända upp, ja, vad ska man då med sparpengar till?”
Nu är Stockholmsbörsen på topp, graferna pekar upp, upp, upp och naturligtvis gäller det omvända. Är det något vi vet här på börsberget så är det att vi måste gå ner på andra sidan toppen.
Men det är ju så det är, inget konstigt med det kanske. Eller? För lite konstigt är det allt att börsen stiger och faller, förmögenheter byggs och går till spillo, och lågkonjunkturer kommer och går – utan att något egentligen har hänt.
Låt mig utveckla lite. 2008 kraschade alla världens börser i ett inferno av subprime-lån och osäkra krediter. Lehmann Brothers kollapsade, och resten av bankvärlden var snubblande nära samma öde. Det stod klart att de finansiella instituten satt på (eller eventuellt satt på) värdelösa krediter inpackade i alldeles för många lager av smutsigt presentpapper.
Det som var värst var kanske att de inte visste. Förtroendet för bankerna sjönk till botten, och världsekonomin med det.
2009 påbörjade börserna en anmärkningsvärd resa uppåt. Flera aktier på OMX 30 tiofaldigade sitt värde (efter att ha tappat lika mycket innan dess). Men hade något egentligen hänt? Hade någon kommit på en lösning på alla miljarders miljarder som hade gått upp i subprime-rök?
Nej.
Folk tröttnade helt enkelt på de dåliga tiderna och bestämde sig för att nu får det vara nog.
2010, i mars närmare bestämt, kraschade Grekland. Krisen som ju var över var inte alls över, cancern hade bara spritt sig från företagen till nationerna. Nu var det lågkonjunktur igen, ja, helt plötsligt hade den tydligen aldrig riktigt gått över. Nödlån efter nödlån delades ut till höger och vänster, och EU:s och USA:s sedelpressar gick varma.
Krigslarmen tjöt i två år innan de tystnade och här är vi idag. Börserna blomstrar och tidningarna skriver om att vi kommer få ser fram emot högre räntor i den snara framtiden. Högkonjunktur med andra ord.
Men har något egentligen hänt? Har någon kommit på en lösning på alla miljarders miljarder som fortfarande går upp i Greklandsrök?
Nej.
Folk tröttnade helt enkelt på de dåliga tiderna och bestämde sig för att nu får det vara nog.
Med detta vill jag säga två saker:
För det första, det är fortfarande något seriöst fel med världsekonomin. Det kan vara bra att hålla i åtanke.
Men för det andra, och det är mycket viktigare, världsekonomins faktiska skick är något helt apart från det upplevda skicket.
Just nu verkar vi vara tillfreds med att blunda/bortse från/nedtona de problem som för bara ett år sedan hotade oss med en planetär konkurs. Krisländernas ekonomi är fortfarande en katastrof och konstiga krediter ligger fortfarande gömda i bankvalven, men just nu struntar vi i det.
Frågan är bara hur länge det dröjer innan någon börjar bry sig igen.
Nu är Stockholmsbörsen på topp, graferna pekar upp, upp, upp och naturligtvis gäller det omvända. Är det något vi vet här på börsberget så är det att vi måste gå ner på andra sidan toppen.
Men det är ju så det är, inget konstigt med det kanske. Eller? För lite konstigt är det allt att börsen stiger och faller, förmögenheter byggs och går till spillo, och lågkonjunkturer kommer och går – utan att något egentligen har hänt.
Låt mig utveckla lite. 2008 kraschade alla världens börser i ett inferno av subprime-lån och osäkra krediter. Lehmann Brothers kollapsade, och resten av bankvärlden var snubblande nära samma öde. Det stod klart att de finansiella instituten satt på (eller eventuellt satt på) värdelösa krediter inpackade i alldeles för många lager av smutsigt presentpapper.
Det som var värst var kanske att de inte visste. Förtroendet för bankerna sjönk till botten, och världsekonomin med det.
2009 påbörjade börserna en anmärkningsvärd resa uppåt. Flera aktier på OMX 30 tiofaldigade sitt värde (efter att ha tappat lika mycket innan dess). Men hade något egentligen hänt? Hade någon kommit på en lösning på alla miljarders miljarder som hade gått upp i subprime-rök?
Nej.
Folk tröttnade helt enkelt på de dåliga tiderna och bestämde sig för att nu får det vara nog.
2010, i mars närmare bestämt, kraschade Grekland. Krisen som ju var över var inte alls över, cancern hade bara spritt sig från företagen till nationerna. Nu var det lågkonjunktur igen, ja, helt plötsligt hade den tydligen aldrig riktigt gått över. Nödlån efter nödlån delades ut till höger och vänster, och EU:s och USA:s sedelpressar gick varma.
Krigslarmen tjöt i två år innan de tystnade och här är vi idag. Börserna blomstrar och tidningarna skriver om att vi kommer få ser fram emot högre räntor i den snara framtiden. Högkonjunktur med andra ord.
Men har något egentligen hänt? Har någon kommit på en lösning på alla miljarders miljarder som fortfarande går upp i Greklandsrök?
Nej.
Folk tröttnade helt enkelt på de dåliga tiderna och bestämde sig för att nu får det vara nog.
Med detta vill jag säga två saker:
För det första, det är fortfarande något seriöst fel med världsekonomin. Det kan vara bra att hålla i åtanke.
Men för det andra, och det är mycket viktigare, världsekonomins faktiska skick är något helt apart från det upplevda skicket.
Just nu verkar vi vara tillfreds med att blunda/bortse från/nedtona de problem som för bara ett år sedan hotade oss med en planetär konkurs. Krisländernas ekonomi är fortfarande en katastrof och konstiga krediter ligger fortfarande gömda i bankvalven, men just nu struntar vi i det.
Frågan är bara hur länge det dröjer innan någon börjar bry sig igen.
