Nu är jag 55-plussare och anses vara trög i huvudet
10 januari,
2014
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Numera tillhör jag kategorin 55+. Målgrupp för marknadsföring av seniorboende. Dessutom trög i huvudet.
Jag betvivlar att yngre vet hur 55-åringar ser ut och uppför sig, utöver deras egna föräldrar. Av egen erfarenhet vet jag att föräldrarna uppfattas som de människor de alltid har varit, bara lite skrynkligare.
Beroende på min egen ålder har jag blivit känslig för diskussioner om 55-plussare. Vi antas vara trötta, inte ha någon gnista, vill helst ligga på soffan och vänta på pensionen. Och vi kan inte ett dugg om modern teknik.
"Det går inte att få en gubbe över 55 att använda en smartphone", fick jag höra härom dagen.
Lite diskret plockade jag upp min telefon och kollade mejlen. Ingen reagerade. Tydligen uppfattades jag inte som den gubbe jag är.
Sanningen är den att många av oss över 55 år är betydligt vassare på datorer än ungdomarna. De slår oss i grenarna snabba tummar och att vara uppdaterad på de senaste apparna. Men när det gäller insikten om hur tekniken fungerar och hur systemen interagerar så är många av oss äldre överlägsna.
Jag är rätt typisk för min generation. Den första datorn stiftade jag bekantskap med i mitten av 1970-talet. Det var ett hemmabygga av vår fysiklärare på gymnasiet, gissningsvis en Altair. Den kunde inte särskilt mycket, men gjorde så att jag fattade principen med det binära talsystemet och datorns grundläggande funktioner.
I yrket började jag använda dator 1982. Modellen hette Facit DTC och vi kopplade upp oss via modem till en minidator av fabrikatet Norsk Data. Så lång tid har förflutit att jag vågar avslöja ett dataintrång. Jag lyckades ta mig in i centraldatorn och hjälpligt lära mig operativsystemet Sintran.
Vid ett tillfälle ansåg vi på lokaredaktionen att centralredaktionen behövde en läxa. Jag kopplade upp mig och ändrade teckenuppsättning i sätteridatorn. Den spottade ut artiklar med norska tecken. Som dagen efter var publicerade i tidningen. Ingen begrep hur det gått till utan skyllde på tekniken.
Hur många av dagens ungar är det så vågar sig in i terminalfönstret på sin kära Mac? Eller vet hur en nätverkskabel är kopplad?
På sådana detaljer behöver dagens unga inte tänka. Det finns färdiga kablar att köpa, en knapp att trycka på för att automatiskt konfigurera det trådlösa nätverket och appar att ladda ned.
Att ha snabba tummar och använda färdiga funktioner som andra utvecklat har inget med kunskap och insikt att göra. Det är vad vi som har varit med ett tag kan bistå med.
Eller annorlunda uttryckt, unga är bra på att springa medan vi äldre är överlägsna i konsten att läsa kartan. Det kan bli väldigt bra om man kopplar ihop dessa egenskaper.
Jag betvivlar att yngre vet hur 55-åringar ser ut och uppför sig, utöver deras egna föräldrar. Av egen erfarenhet vet jag att föräldrarna uppfattas som de människor de alltid har varit, bara lite skrynkligare.
Beroende på min egen ålder har jag blivit känslig för diskussioner om 55-plussare. Vi antas vara trötta, inte ha någon gnista, vill helst ligga på soffan och vänta på pensionen. Och vi kan inte ett dugg om modern teknik.
"Det går inte att få en gubbe över 55 att använda en smartphone", fick jag höra härom dagen.
Lite diskret plockade jag upp min telefon och kollade mejlen. Ingen reagerade. Tydligen uppfattades jag inte som den gubbe jag är.
Sanningen är den att många av oss över 55 år är betydligt vassare på datorer än ungdomarna. De slår oss i grenarna snabba tummar och att vara uppdaterad på de senaste apparna. Men när det gäller insikten om hur tekniken fungerar och hur systemen interagerar så är många av oss äldre överlägsna.
Jag är rätt typisk för min generation. Den första datorn stiftade jag bekantskap med i mitten av 1970-talet. Det var ett hemmabygga av vår fysiklärare på gymnasiet, gissningsvis en Altair. Den kunde inte särskilt mycket, men gjorde så att jag fattade principen med det binära talsystemet och datorns grundläggande funktioner.
I yrket började jag använda dator 1982. Modellen hette Facit DTC och vi kopplade upp oss via modem till en minidator av fabrikatet Norsk Data. Så lång tid har förflutit att jag vågar avslöja ett dataintrång. Jag lyckades ta mig in i centraldatorn och hjälpligt lära mig operativsystemet Sintran.
Vid ett tillfälle ansåg vi på lokaredaktionen att centralredaktionen behövde en läxa. Jag kopplade upp mig och ändrade teckenuppsättning i sätteridatorn. Den spottade ut artiklar med norska tecken. Som dagen efter var publicerade i tidningen. Ingen begrep hur det gått till utan skyllde på tekniken.
Hur många av dagens ungar är det så vågar sig in i terminalfönstret på sin kära Mac? Eller vet hur en nätverkskabel är kopplad?
På sådana detaljer behöver dagens unga inte tänka. Det finns färdiga kablar att köpa, en knapp att trycka på för att automatiskt konfigurera det trådlösa nätverket och appar att ladda ned.
Att ha snabba tummar och använda färdiga funktioner som andra utvecklat har inget med kunskap och insikt att göra. Det är vad vi som har varit med ett tag kan bistå med.
Eller annorlunda uttryckt, unga är bra på att springa medan vi äldre är överlägsna i konsten att läsa kartan. Det kan bli väldigt bra om man kopplar ihop dessa egenskaper.
