Efter 25 år som företagare, företagare på riktigt med hela min försörjning av verksamheten, konstaterar jag att det är närmast omöjligt att få gehör för egna idéer.

Som liten företagare förväntas man anmäla sitt intresse för någon av de centralt godkända affärsidéerna som återfinns i bl.a. Tillväxtverkets program och Vinnovas utlysningar.

Vad det handlar om är offentliga franschise-koncept, där tjänstemän, de flesta utan erfarenhet av företagande, sätter ramarna.

Det mest extrema fallet som jag varit med om, handlar om EU:s landsbygdsprogram 2007-2013. Jag sökte två år i rad stöd för utveckling av vår satsning på en sommarscen. Första gången kom en utsänd från Länsstyrelsen i Kalmar för att på ort och ställe informera sig.

Den utsände byråkraten fattade inte vad jag pratade om. Han var helt inkörd på de på förhand godkända affärsidéerna, alla med koppling till jord- och skogsbruk. Det var bland annat lokalt producerad mat, t ex gårdsbutik eller restaurang, bo på lantgård, småskalig träförädling, spa, jakt och fiske.

Riksrevisionen gjorde samma iakttagelse när man för några år sedan granskade Landsbygdsutvecklingsprogrammet.

I efterhand finns ett facit. Ett lantligt spa finns i snart sagt varenda buske. Ett av programperiodens mest lyckade projekt påminner om vår satsning. Det är Lerbäcks teater AB som idag sysselsätter 17 personer i Askersunds kommun.

Så här fungerar all form av näringsfrämjande verksamhet. Enda sättet att förverkliga en nydanande affärsidé är att göra det själv, med egna besparingar, banklån med villan som säkerhet och den viktigaste källan till riskkapital: En man eller hustru med en välavlönad anställning som ensam kan försörja familjen.

Flera försök har gjorts att vända på steken. Satsa på människor som brinner för en unik idé. Men det fungerar inte, av det enkla skälet att den näringsfrämjande industrin är en födkrok för allt för många.

Tricket för att få stöd är att fingranska pågående program och utlysningar och utifrån detta formulera en bidragsoptimerad affärsidé.