Prestigelöshet en framgångsfaktor
10 februari,
2011
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Den 13 augusti 2009 gjorde jag min första arbetsdag som tf VD på ett litet företag i Västergötland. Företaget hade sedan en tid kört fast i en farligt negativ spiral och behövde hjälp utifrån för att kunna vända trenden.
Ägaren sänkte garden och erkände för sig själv att han inte längre var rätt person att leda bolaget och bad om hjälp.
Den insikten kombinerat med handlingen räddade hans livsverk.
Idag har bolaget en fantastiskt positiv trend med engagerade medarbetare och lönsamhet.
Bortsett från struktur och kultur så har vår interna prestigelöshet varit den avgörande framgångsfaktorn.
Rätt person på rätt plats med rätt mandat är helt avgörande för långsiktig framgång!Alla kommer från tid till annan upp till, vad jag kallar, sin INKOMPETENSNIVÅ, dvs man har kommit till toppen av sin förmåga, ovanför den är okänt territorium, obruten mark.
Det är självklart individuellt var den här nivån infinner sig, men alla har den och alla kommer dit och när du väl är där är måste du fatta ett beslut.
Antingen ska jag:
Dessvärre är prestigen ofta så stark och självinsikten ofta så svag att alltför många väljer ett fjärde olyckligt alternativ:
Ingen annan verkar ha märkt att jag inte längre fattar hur jag skall göra, och de är ju ändå vana vid att jag vet bäst, så jag kliver över min inkompetensnivå och kör på som vanligt!
Detta beslut får allt som oftast ödesdigra konsekvenser.
Vi ser dessa konsekvenser varje dag i form av:
Listan kan göras precis hur lång som helst!
Egentligen borde det vara enkelt att välja något av de tre första alternativen, för vid en stunds eftertanke är de ju faktiskt väldigt tilltalande allihop!
”Hur många företag har egentligen fallit offer för prestigen helt i onödan?”
Vi hörs snart igen!
/M
Ägaren sänkte garden och erkände för sig själv att han inte längre var rätt person att leda bolaget och bad om hjälp.
Den insikten kombinerat med handlingen räddade hans livsverk.
Idag har bolaget en fantastiskt positiv trend med engagerade medarbetare och lönsamhet.
Bortsett från struktur och kultur så har vår interna prestigelöshet varit den avgörande framgångsfaktorn.
Rätt person på rätt plats med rätt mandat är helt avgörande för långsiktig framgång!Alla kommer från tid till annan upp till, vad jag kallar, sin INKOMPETENSNIVÅ, dvs man har kommit till toppen av sin förmåga, ovanför den är okänt territorium, obruten mark.
Det är självklart individuellt var den här nivån infinner sig, men alla har den och alla kommer dit och när du väl är där är måste du fatta ett beslut.
Antingen ska jag:
Utveckla min kunskap och därigenom förflytta nivån ytterligare uppåt.
Inse min begränsning och ta in andra att göra det jag själv inte behärskar.
Kliva av och börja om på en lägre nivå för att optimalt använda mina förmågor igen på nästa ställe
Dessvärre är prestigen ofta så stark och självinsikten ofta så svag att alltför många väljer ett fjärde olyckligt alternativ:
Ingen annan verkar ha märkt att jag inte längre fattar hur jag skall göra, och de är ju ändå vana vid att jag vet bäst, så jag kliver över min inkompetensnivå och kör på som vanligt!
Detta beslut får allt som oftast ödesdigra konsekvenser.
Vi ser dessa konsekvenser varje dag i form av:
dåligt ledarskap
grundlösa uppsägningar
dåraktiga investeringar
ogenomtänkta organisationsförändringar
fusioner som aldrig borde gjorts eftersom två prestigebevakande ledare båda har passerat sina nivåer
desperata utnämningar för att blidka massorna utan att tappa den egna kontrollen över varje detaljbeslut
groteska bonusar...
Listan kan göras precis hur lång som helst!
Egentligen borde det vara enkelt att välja något av de tre första alternativen, för vid en stunds eftertanke är de ju faktiskt väldigt tilltalande allihop!
”Hur många företag har egentligen fallit offer för prestigen helt i onödan?”
Vi hörs snart igen!
/M
