Jag alltid befunnit mig i någon slags drömvärld. Däremot är det nog inte förrän de sista två åren som jag verkligen har vågat tala ut om mina drömmar. Tyvärr så känns det inte i alla sammanhang accepterat att ha höga mål och ofta kan man känna sig fånig och ibland till och med uppblåst i de sammanhangen.

Det handlar om att omge sig med andra människor som har förståelse för dig och kan hjälpa dig att nå dina mål, men framförallt inspirera. Visst är det lättare sagt än gjort.

Igår klädde jag mig från topp till tå i Rocky Balboa-utstyrsel med undantag för mina silvriga joggingskor. Från och med den sekund jag gick utanför dörren blev jag Rocky och jag fick enorma krafter och sprang för allt jag var värd.

I mina hörsnäckor dånade filmmusiken från den klassiska scenen då Rocky springer längs en kaj, gör armhävningar med en arm, ger ett köttstycke stryk och avslutar sitt maraton med ett hundratal trappsteg upp vid foten av en stor byggnad. Där sträcker rocky ut sina armar som om han ägde världen.

Det fanns inget som skulle stoppa honom och den känslan kunde jag få när jag stod på toppen av vitabergparken och slog näven i en bananformad rörelse mot skyn.

Se den klassiska scenen på länken nedan. Låt er inspireras!
http://www.youtube.com/watch?v=6obKcCc9BwA&feature=related