Statens dolda banksubventioner
25 januari,
2012
•
3 minuters läsning
Visst tycker vi att det är skönt att veta att staten går in och ersätter oss om vår bank skulle gå i konkurs. Och visst känns det bra att få tillbaka pengar på skatten varje år, eftersom ränteutgifterna är avdragsgilla med 30 procent!
Men har ni tänkt på vad det egentligen är som sker?
Insättningsgarantin: Om banken skulle gå i konkurs så ersätter staten privatpersoner med upp till 100 000 euro. Tryggt javisst, men också en oerhörd reklam för bankerna. Staten är beredd att betala oss upp till nästan en miljon kronor var, för att vi ska känna oss trygga med att sätta in pengar på bankerna. Pengar som de flesta knappt får någon ränta på, och som i sin tur lånas ut till oförskämt höga räntor.
Bankerna behöver våra insättningar, och vi måste känna oss trygga med banken för att våga göra dessa insättningar. Och eftersom det förtroendet är naggat i kanten så går staten in och garanterar våra pengar. Det vore som att staten hade en restauranggaranti - "Är du inte nöjd med maten på den nya kinakrogen så får du pengar tillbaka från statskassan". Visst, jag raljerar lite, men egentligen inte. Kanske vore en matförgiftning en mer rättvis liknelse, men oavsett det, för mig känns det inte bra att bankerna får tjäna obegränsat med pengar i bra tider samtidigt som statskassan ställs till deras förfogfande så fort det kärvar.
Ränteavdraget: Jag blev jätteglad när jag härom dagen kom på att jag skulle få tillbaka nästan 25 000 på skatten, eftersom 30 procent av mina ränteutgifter är avdragsgilla. Men så började jag tänka: Vem betalar jag mina lån till? Jo banken. Och vem får jag tillbaka pengar av? Jo, staten, skattebetalarna och mig själv. Så medan jag går och tänker att de 6500 kronor jag varje månad betalar till banken egentligen bara är 4500 ("jag får ju ändå tillbaka 30 procent") så får ju banken likväl 6500 kronor. De 2000 jag får tillbaka har ju jag och vi själva betalat in genom skatten. Detta är en oerhörd subventionering av, och reklam för, bankerna. Jag pratade med Carl B Hamilton, Riksdagsman och professor i ekonomi, härom dagen. Han kallade systemet med räntesubventionering ekonomiskt irrationellt. Minst sagt - det staten säger är egentligen inget annat än att "Kör, låna lite mer pengar på banken - vi kan betala en del av det". Och det gör bankväsendet till den enda branschen i Sverige som kan sägas ha en omvänd momssats. Om jag handlar kläder för 500 kronor får klädbutiken bara behålla 400. Men om jag betalar 4500 i räntekostnader varje månad så får banken 6500 kronor. Det är ju helt sinnessvagt!!
Här debatteras det om krögarna verkligen ska få sin momssats sänkt med 13 procent, men ingen verkar reagara nämnvärt över att bankerna åtnjuter tidernas deal: Staten hjälper oss varje månad att göda bankerna så att vi inte ska tänka på hur dyrt det egentligen är!
Som en avslutning på resonemanget och nästa gång din bankman försvarar den höga räntan med dåliga marginaler. Handelsbanken omsatte drygt 30 miljarder kronor förra året. Vinsten? 14,7 miljarder - en nästan 50-procentig marginal.
Men har ni tänkt på vad det egentligen är som sker?
Insättningsgarantin: Om banken skulle gå i konkurs så ersätter staten privatpersoner med upp till 100 000 euro. Tryggt javisst, men också en oerhörd reklam för bankerna. Staten är beredd att betala oss upp till nästan en miljon kronor var, för att vi ska känna oss trygga med att sätta in pengar på bankerna. Pengar som de flesta knappt får någon ränta på, och som i sin tur lånas ut till oförskämt höga räntor.
Bankerna behöver våra insättningar, och vi måste känna oss trygga med banken för att våga göra dessa insättningar. Och eftersom det förtroendet är naggat i kanten så går staten in och garanterar våra pengar. Det vore som att staten hade en restauranggaranti - "Är du inte nöjd med maten på den nya kinakrogen så får du pengar tillbaka från statskassan". Visst, jag raljerar lite, men egentligen inte. Kanske vore en matförgiftning en mer rättvis liknelse, men oavsett det, för mig känns det inte bra att bankerna får tjäna obegränsat med pengar i bra tider samtidigt som statskassan ställs till deras förfogfande så fort det kärvar.
Ränteavdraget: Jag blev jätteglad när jag härom dagen kom på att jag skulle få tillbaka nästan 25 000 på skatten, eftersom 30 procent av mina ränteutgifter är avdragsgilla. Men så började jag tänka: Vem betalar jag mina lån till? Jo banken. Och vem får jag tillbaka pengar av? Jo, staten, skattebetalarna och mig själv. Så medan jag går och tänker att de 6500 kronor jag varje månad betalar till banken egentligen bara är 4500 ("jag får ju ändå tillbaka 30 procent") så får ju banken likväl 6500 kronor. De 2000 jag får tillbaka har ju jag och vi själva betalat in genom skatten. Detta är en oerhörd subventionering av, och reklam för, bankerna. Jag pratade med Carl B Hamilton, Riksdagsman och professor i ekonomi, härom dagen. Han kallade systemet med räntesubventionering ekonomiskt irrationellt. Minst sagt - det staten säger är egentligen inget annat än att "Kör, låna lite mer pengar på banken - vi kan betala en del av det". Och det gör bankväsendet till den enda branschen i Sverige som kan sägas ha en omvänd momssats. Om jag handlar kläder för 500 kronor får klädbutiken bara behålla 400. Men om jag betalar 4500 i räntekostnader varje månad så får banken 6500 kronor. Det är ju helt sinnessvagt!!
Här debatteras det om krögarna verkligen ska få sin momssats sänkt med 13 procent, men ingen verkar reagara nämnvärt över att bankerna åtnjuter tidernas deal: Staten hjälper oss varje månad att göda bankerna så att vi inte ska tänka på hur dyrt det egentligen är!
Som en avslutning på resonemanget och nästa gång din bankman försvarar den höga räntan med dåliga marginaler. Handelsbanken omsatte drygt 30 miljarder kronor förra året. Vinsten? 14,7 miljarder - en nästan 50-procentig marginal.
