Tvinga politikerna att ha f-skatt
30 oktober,
2011
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
I min ledare i Driva Egets nya oktobernummer skriver jag om ett skattefrälse i Sverige - de folkvalda riksdagsmännen. För dessa gäller generösare skatteregler än för oss vanliga medborgare.
Sedan jag skrev detta har det kommit nya hårresande exempel som får politikerföraktet att frodas ytterligare:
Lagen säger att man ska vara skriven där man har sin ”huvudsakliga dygnsvila”. Det gäller för oss alla – men inte för riksdagsmän och ministrar.
I min ledare tar jag flera exempel på hur politiker tar gräddfilen och utnyttjar reglerna. Det är klart folk knyter näven i byxfickan när de hör att Håkan Juholt fått ut hela hyran som bidrag för hans och sambons lägenhet, trots att han borde insett att han har rätt till bara halva.
Stockholms socialdemokratiska borgarråd Annika Billström, som pensionerades vid 55 års ålder, är exempel på att politiker ofta inte begripa vad ett företag är.
Hon använde de första månadernas pensionspengar till att starta ett företag, och så långt är allt gott och väl. Men så började hennes företag gå med vinst som hon plockade ut – samtidigt som hon fortsatte att ta emot 50 000 kr i månaden i pension.
Hur kan det vara möjligt att det ska finnas regler som ger henne och många andra avsatta politiker rätt att inte räkna av företagsvinster från pensionen när anställningslöner ska göra det? En av flera orättvisor som måste ändras.
Av detta kan man dra två slutsatser:
Det finns en lösning, som också läsarna Tony Bergman och Ove Bristrand är inne på:
Se till så att de bedriver sitt politiska arbete i företagsform med f-skatt och de lagar som gäller alla oss företagare. Börja med riksdagsmännen.
Riksdagsarvode och alla de märkliga former av ersättningar tar de då in som intäkter. Sedan är det bara att spara kvitton, kontera kostnader, stämma av räkenskaperna och vara beredd på kontroll från Skatteverket.
Då lär de sig äntligen att fatta hur företagarens verklighet är – inte minst när de ska betala in skatt och sociala avgifter.
Om de ska konsumera vinsten eller lägga upp en buffert för andra affärsidéer eller pension bestämmer de själva.
Förhoppningsvis skulle de också med ett sådant system inse att de kan dra nytta av både den valfrihet och den frihet som vi företagare faktiskt gläds åt.
Sedan jag skrev detta har det kommit nya hårresande exempel som får politikerföraktet att frodas ytterligare:
Migrationsminister Tobias Bilström har sedan 2005 kvitterat ut 80 000 kr om året i extra kostnadsersättning för att han är skriven i en lägenhet i Malmö samtidigt som han största delen av året bor tillsammans med fru och barn i Stockholm.
På samma sätt är det med försvarsminister Sten Tolgfors som är skriven i Örebro, medan han bor med familjen i en bostadsrätt i Nacka.
Till och med nye centerledaren Annie Lööf, som framställer sig själv som förebild, använder sig av den modellen genom att vara skriven i Värnamo samtidigt som hon delar bostad med sin man i Stockholm.
Lagen säger att man ska vara skriven där man har sin ”huvudsakliga dygnsvila”. Det gäller för oss alla – men inte för riksdagsmän och ministrar.
I min ledare tar jag flera exempel på hur politiker tar gräddfilen och utnyttjar reglerna. Det är klart folk knyter näven i byxfickan när de hör att Håkan Juholt fått ut hela hyran som bidrag för hans och sambons lägenhet, trots att han borde insett att han har rätt till bara halva.
Stockholms socialdemokratiska borgarråd Annika Billström, som pensionerades vid 55 års ålder, är exempel på att politiker ofta inte begripa vad ett företag är.
Hon använde de första månadernas pensionspengar till att starta ett företag, och så långt är allt gott och väl. Men så började hennes företag gå med vinst som hon plockade ut – samtidigt som hon fortsatte att ta emot 50 000 kr i månaden i pension.
Hur kan det vara möjligt att det ska finnas regler som ger henne och många andra avsatta politiker rätt att inte räkna av företagsvinster från pensionen när anställningslöner ska göra det? En av flera orättvisor som måste ändras.
Av detta kan man dra två slutsatser:
Många politiker borde lära sig mer om hur det är att driva företag.
Reglerna för hur politiker ska redovisa sina utgifter är ofta för slappa.
Det finns en lösning, som också läsarna Tony Bergman och Ove Bristrand är inne på:
Se till så att de bedriver sitt politiska arbete i företagsform med f-skatt och de lagar som gäller alla oss företagare. Börja med riksdagsmännen.
Riksdagsarvode och alla de märkliga former av ersättningar tar de då in som intäkter. Sedan är det bara att spara kvitton, kontera kostnader, stämma av räkenskaperna och vara beredd på kontroll från Skatteverket.
Då lär de sig äntligen att fatta hur företagarens verklighet är – inte minst när de ska betala in skatt och sociala avgifter.
Om de ska konsumera vinsten eller lägga upp en buffert för andra affärsidéer eller pension bestämmer de själva.
Förhoppningsvis skulle de också med ett sådant system inse att de kan dra nytta av både den valfrihet och den frihet som vi företagare faktiskt gläds åt.
