Vikten av dörröppnare
23 maj,
2011
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
Jag har alltid älskat att jobba, inte för pengar om jag ska vara helt ärlig, utan för att jag bara tycker så mycket om att vara delaktig, producera, leverera och göra kunder nöjda. Och nå mål! Träffa spännande människor! Och anta utmaningar!
Redan i grundskolan var det jag som inte bara plockade utan även sålde jordgubbar, med mina vänner drog jag igång en liten skoltidning i första klass och under gymnasiet ansvarade jag för en glassbar vilket bidrog till alltför många frånvarotimmar. Jag tyckte helt enkelt det var roligare att göra en chokladdoppad mjukglass och räcka över till en glad kund än att lyssna på historieläraren som pratade om kökkenmöddingar. Dock lät jag inte någonsin mina jobb gå ut över mina studier. Vikten av skolgången kan aldrig underskattas.
Men då förstår ni hur sugen jag var på att bli klar med skolan så att jag äntligen kunde komma ut och jobba med det som jag verkligen ville. Jag vill bli journalist. Skolans yrkesvägledare avrådde mig med bestämdhet för något sådant för sådana jobb fanns det väldigt ont om. Men tänkte jag, om någon ska göra jobbet så kan det väl lika gärna vara jag!
Sommaren efter studenten flyttade jag upp till Stockholm. Jag skickade ett mail till Sydsvenskan att ”nu var på plats som journalist i Stockholm om dom behövde en artikel”. Jag hade ingen mer erfarenhet av att skriva journalistiska texter än att jag suttit och analyserat tidningars innehåll, rubriker, ingresser, brödtexter, vinklar och språk. Döm om min förvåning när telefonen ringer någon vecka senare och redaktören ber mig att gå till Grand Hotell och intervjua Hollywoodskådisen Will Smith.
Will Smith var på besök i Stockholm för att lansera det som kom att bli en stor blockbuster och succé - filmen Men in Black. Jag hade som sagt ALDRIG tidigare gjort en intervju eller skrivit en text. Men detta var en chans jag aldrig skulle få igen. Så jag förberedde ett par frågor och cyklade till hotellet. Det jag mest minns är hur allt på vägen upp mot logen glimmade i guld och speglar. Någon instruerade mig om hur intervjun skulle gå till, hur mycket tid jag hade på mig och vad jag kunde förvänta mig. Även regissören hade nu kommit dit och shit, jag visste inte ens vem han var. Jag var 20 år och med en puls som säkert närmade sig 200 närmade jag mig mitt livs första intervjuobjekt Will Smith.
Will Smith satt avslappnad och lika trevlig som man tror nersjunken i en soffa, skämtandes med regissören och bakom stod en eller om det var två personer med korslagda armar. Männen var nog de största livvakterna jag någonsin sett, båda över två meter långa. Jag minns inte mycket av intervjun, jag var som i koma, eller som i himlen. Jag insåg dock att detta tillfälle var avgörande för min framtid - en dörröppnare. Och dagen efter skickade jag mitt livs första faktura för intervjun med Will Smith.
Artikeln på 1900 tecken publicerades och den blev utifrån sina förutsättningar inte speciellt bra och jag blev inte erbjuden fler jobb för sydsvenskan. Men den blev på den tiden en tung referens som tillsammans med studier ledde mig in till jobb på bland annat Svensk Damtidning och Expressen.
Redan i grundskolan var det jag som inte bara plockade utan även sålde jordgubbar, med mina vänner drog jag igång en liten skoltidning i första klass och under gymnasiet ansvarade jag för en glassbar vilket bidrog till alltför många frånvarotimmar. Jag tyckte helt enkelt det var roligare att göra en chokladdoppad mjukglass och räcka över till en glad kund än att lyssna på historieläraren som pratade om kökkenmöddingar. Dock lät jag inte någonsin mina jobb gå ut över mina studier. Vikten av skolgången kan aldrig underskattas.
Men då förstår ni hur sugen jag var på att bli klar med skolan så att jag äntligen kunde komma ut och jobba med det som jag verkligen ville. Jag vill bli journalist. Skolans yrkesvägledare avrådde mig med bestämdhet för något sådant för sådana jobb fanns det väldigt ont om. Men tänkte jag, om någon ska göra jobbet så kan det väl lika gärna vara jag!
Sommaren efter studenten flyttade jag upp till Stockholm. Jag skickade ett mail till Sydsvenskan att ”nu var på plats som journalist i Stockholm om dom behövde en artikel”. Jag hade ingen mer erfarenhet av att skriva journalistiska texter än att jag suttit och analyserat tidningars innehåll, rubriker, ingresser, brödtexter, vinklar och språk. Döm om min förvåning när telefonen ringer någon vecka senare och redaktören ber mig att gå till Grand Hotell och intervjua Hollywoodskådisen Will Smith.
Will Smith var på besök i Stockholm för att lansera det som kom att bli en stor blockbuster och succé - filmen Men in Black. Jag hade som sagt ALDRIG tidigare gjort en intervju eller skrivit en text. Men detta var en chans jag aldrig skulle få igen. Så jag förberedde ett par frågor och cyklade till hotellet. Det jag mest minns är hur allt på vägen upp mot logen glimmade i guld och speglar. Någon instruerade mig om hur intervjun skulle gå till, hur mycket tid jag hade på mig och vad jag kunde förvänta mig. Även regissören hade nu kommit dit och shit, jag visste inte ens vem han var. Jag var 20 år och med en puls som säkert närmade sig 200 närmade jag mig mitt livs första intervjuobjekt Will Smith.
Will Smith satt avslappnad och lika trevlig som man tror nersjunken i en soffa, skämtandes med regissören och bakom stod en eller om det var två personer med korslagda armar. Männen var nog de största livvakterna jag någonsin sett, båda över två meter långa. Jag minns inte mycket av intervjun, jag var som i koma, eller som i himlen. Jag insåg dock att detta tillfälle var avgörande för min framtid - en dörröppnare. Och dagen efter skickade jag mitt livs första faktura för intervjun med Will Smith.
Artikeln på 1900 tecken publicerades och den blev utifrån sina förutsättningar inte speciellt bra och jag blev inte erbjuden fler jobb för sydsvenskan. Men den blev på den tiden en tung referens som tillsammans med studier ledde mig in till jobb på bland annat Svensk Damtidning och Expressen.
