Giltig F-skattsedel borde vara en hedersutmärkelse som väcker omvärldens beundran.



Den visar att innehavaren är beredd att ta ett långtgående personligt ansvar för sitt arbete och sin försörjning.



Verkligheten är den motsatta. F-skattsedel tolkas allt för ofta som ett tecken på oärlighet och att smita från ansvar. Inte minst av Skatteverket.



Skattmasen anser att innehavare av F-skattsedel är potentiella svartjobbare och skattesmitare. Ändå visar verkets egen statistik att småföretagare är ungefär som folk är mest i det avseendet. Eftersom vi är så få, så svarar vi bara för fem procent av den totala mängden svartarbete i riket. (Skatteverkets rapport 2006:4, sidan 58, tabell 33).



Skatteverket har förvisso lugnat ned sig och bedriver inte längre hetsjakt på registrerade företagare. Men ändå är personer med giltig F-skattsedel och ägare av s.k. fåmansbolag den grupp som man i huvudsak kontrollerar.



Det måste föreligga någon form av tankevurpa.



Det mesta svartjobbet utförs på fritiden, vid sidan om en anställning. Betalning sker kontant, utan någon form av verifikat eller bokföring. Några få stiger fram och gör sig synliga för Skatteverket genom att ansöka om F-skattsedel.



Vilket är troligast: Att svartjobbet är mest förekommande i skugglandet eller bland dem som tar ett personligt ansvar för sin försörjning, med skyldigheten att betala skatter och avgifter?



Det finns också en spridd uppfattning att småföretagare smiter från skulder i samband med en konkurs. Vissa riktigt korkade tror att företagare blir rika på konkurs. Läget är detsamma här. Den modige med F-skattsedel har bokföring, personlig borgen och liknande med avsevärt mindre möjligheter att smita från ansvar och skulder än svartjobbarna i skugglandet.



Enligt min uppfattning är F-skattsedeln den finaste av utmärkelser på svensk arbetsmarknad. Den visas att innehavaren är beredd att ta ett mycket större personligt ansvar än majoriteten av landets vuxna befolkning.