Borde vi avskaffa arbetsgivaravgifterna?
Du gör något riktigt bra för samhället. Ditt företag ger en människa jobb, en lön att leva på och möjlighet att försörja sin familj. Vad gör staten då? Tar drygt 30 procent extra i arbetsgivaravgifter. Är det galet – eller rent av smart?
Jag har varit företagare i många år och haft förmånen att anställa människor. Det är bland det finaste vi kan göra som företagare. Att ge någon chansen att utvecklas, tjäna sina egna pengar och bygga sin framtid.
Samtidigt är det ett enormt ansvar. Varje månad ska lönerna betalas, oavsett hur försäljningen går. Det är du som företagare som tar risken om kunderna försvinner eller konjunkturen viker.
Och som tack för att du tar den risken får du betala 31,42 procent i arbetsgivaravgifter.
En anställd med 35 000 kronor i månadslön kostar alltså nästan 46 000 kronor, redan innan semester, tjänstepension och andra personalkostnader räknats in.
Är de rätt eller fel? Smart eller dumt?
Sverige har höga skatter på arbete
I en internationell jämförelse har Sverige en hög beskattning av arbete. Enligt OECD:s senaste rapport var den totala beskattningen av arbete för en ensamstående med genomsnittslön 41,1 procent under 2025, jämfört med OECD-genomsnittet på 35,1 procent. Det måttet inkluderar både arbetsgivarens och den anställdes skatter och avgifter, men visar ändå att Sverige ligger en bra bit över genomsnittet.
Nu finns förstås goda argument för arbetsgivaravgifterna. De finansierar bland annat pensioner, sjukförsäkring och föräldraförsäkring.
Och vet du vad? Jag tycker faktiskt att det är rimligt att arbetsgivaren betalar för den anställdes sociala trygghet.
Alternativet vore att lägga ett större ansvar på varje enskild anställd att själv spara och försäkra sig. Jag misstänker att många då skulle prioritera annat och att vi på sikt skulle få ett samhälle med betydligt sämre trygghet.
Problemet är att hela arbetsgivaravgiften inte alls går till sådana förmåner.
Drygt 40 procent är faktiskt ren skatt
Av arbetsgivaravgiftens 31,42 procent utgör 12,62 procentenheter den så kallade allmänna löneavgiften. Den ger inte den anställde några särskilda förmåner, utan är en ren skatt som går till statskassan.
Det innebär att drygt 40 procent av det vi kallar arbetsgivaravgifter faktiskt är en ren skatt som inte ger några uppsidor varken för den anställde eller ditt företag.
Och här tycker jag att vi behöver ställa en ganska enkel fråga: Varför ska staten ta ut en extra skatt när en företagare skapar ett jobb?
Visst, pengarna behövs till annat i samhället. En sänkning måste finansieras och alla skattesänkningar leder inte automatiskt till fler anställningar. En del företag hade anställt ändå, och andra kanske skulle använda pengarna till högre löner eller större vinster.
Det är relevanta invändningar. Samtidigt kan man fråga sig om vi verkligen har valt rätt sätt att ta in pengarna till staten.
Växa-stödet visar att politikerna redan förstått problemet
Det intressanta är att staten faktiskt redan har ett system för att göra det billigare för de minsta företagen att anställa. Det heter Växa-stödet och innebär att företag under vissa förutsättningar kan få tillbaka en stor del av arbetsgivaravgifterna för sina två första anställda. På löner upp till 35 000 kronor i månaden betalar företaget i praktiken bara ålderspensionsavgiften på 10,21 procent.
Det är ett rejält stöd! Problemet är att det bara gäller i högst 24 månader och att det finns begränsningar för bland annat närstående.
Vad händer efter två år? Jo, då försvinner rabatten och företaget får betala fulla arbetsgivaravgifter igen.
Har risken med att ha anställda försvunnit efter 24 månader? Har företagaren plötsligt fått en garanti för att kunderna fortsätter komma? Såklart inte.
Mitt förslag: Tre förändringar av Växa-stödet
Jag skulle vilja behålla dagens generösa Växa-stöd under de första två åren, men förändra systemet på tre punkter.
1. Ta bort den rena skatten permanent för de två första anställda. Efter de första 24 månaderna ska arbetsgivaravgiften inte hoppa tillbaka till 31,42 procent. Företaget ska fortsätta att betala de avgifter som finansierar de anställdas socialförsäkringar, men slippa den allmänna löneavgiften. Med dagens nivåer skulle det innebära 18,80 procent i stället för 31,42 procent.
2. Låt även närstående omfattas. Varför ska det vara mindre värt att anställa sin fru, make, son eller dotter? I många familjeföretag är det just familjemedlemmarna som tar de första stegen tillsammans och bygger verksamheten. Självklart behövs kontroller som säkerställer att det handlar om verkliga anställningar med rimliga löner, inte skatteupplägg.
(Det är för övrigt också värt att diskutera varför Växa-stödet inte gäller när du anställer dig själv i ditt eget aktiebolag. Även den som startar ett företag och skapar sin egen försörjning bidrar ju till samhället. Kanske borde både Växa-stödet och sänkta arbetsgivaravgifter omfatta även företagaren själv?)
3. Sluta tvinga småföretag att ligga ute med pengarna. Fram till och med 2025 kunde företagen göra nedsättningen direkt i arbetsgivardeklarationen. Från 2026 måste de i stället redovisa fulla arbetsgivaravgifter och ansöka om återbetalning. Om pengarna inte hinner komma tillbaka innan skatten ska betalas måste företagaren ligga ute med mellanskillnaden.
För två anställda med 35 000 kronor i månadslön kan det handla om nästan 15 000 kronor i månaden.
Vi pratar alltså om småföretag som behöver hjälp att våga anställa. Då inför vi ett system där de kan behöva låna ut pengar till staten under tiden. Rätt eller fel?
Över 300 000 kronor på fem år – vad skulle det betyda?
Ta ett litet aktiebolag med två anställda som tjänar 35 000 kronor var i månaden. Under de första två åren får företaget Växa-stöd, precis som i dag.
Med dagens regler försvinner sedan stödet helt. Med mitt förslag skulle företaget i stället fortsätta att betala de avgifter som finansierar de anställdas sociala trygghet, men slippa den rena skatten.
Skillnaden under de första fem åren? Drygt 318 000 kronor!
Det är pengar som kan användas till marknadsföring, produktutveckling eller en buffert när försäljningen sviktar. Kanske är det just de pengarna som gör att företaget överlever en svår period och så småningom kan anställa en tredje person.
Självklart är det ingen garanti för framgång. Fast för ett litet företag kan 318 000 kronor vara skillnaden mellan att ha råd att satsa och att behöva bromsa.
(Räkneexemplet utgår från två anställda som omfattas av Växa-stödet från start, oförändrade löner och 2026 års avgiftssatser. Beloppet avser lägre arbetsgivaravgifter under år tre till fem, före eventuell effekt av bolagsskatt.)
Vi borde göra det lättare att våga anställa
Det går naturligtvis att argumentera emot mitt förslag. Staten skulle förlora skatteintäkter och vi behöver fundera på hur reformen ska finansieras. Det finns också en risk att vi subventionerar anställningar som ändå hade blivit av.
Fast jag tycker att vi behöver se den andra sidan också.
För en ensamföretagare är steget till att anställa sin första medarbetare ofta enormt. Plötsligt ansvarar du inte bara för din egen försörjning, utan även för någon annans. Den andra anställningen kan vara nästan lika stor.
Vi säger ständigt att vi vill ha fler jobb och fler växande småföretag. Ändå beskattar vi just det steg som gör det möjligt.
Jag vill inte avskaffa arbetsgivarens ansvar för de anställdas trygghet. Tvärtom. Jag vill behålla det som ger trygghet och ta bort den del som bara är skatt, åtminstone för de allra minsta företagen.
För om vi vill att fler företagare ska våga anställa, vore det inte ganska klokt att göra det lite lättare att vara just arbetsgivare?
