Företagarna tycks inte förstå vad som driver oss företagare
28 maj,
2014
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Jag tillhör Företagarnas panel. Det innebär att jag regelbundet får svara på enkäter. Den senaste handlade om semester. Jag blev beklämd, utgångspunkten var att semestern har samma betydelse för oss som för anställda.
Det gjorde att jag började rannsaka mina egna drivkrafter. Varför blev jag företagare? Jag har länge förklarat det med att reklambyrån där jag var anställd gick i konkurs och att några av oss anställda var tvungna att rekonstruera företaget, för att behålla våra jobb.
Men gräver jag djupare så ligger förklaringen i min barndom. Jag började i den riktigt gamla skolan, med lektioner på lördagar, psalmsång på morgonen och bordsbön till lunch. Sedan blev det 1970-tal, mellanstadium och den moderna skolan med grupparbeten.
Jag gillade skolan, blev lätt besatt av olika ämnen och var en sån där föraktlig plugghäst. Men bra att ha när det kom till grupparbeten. Vi var några få i klassen som jobbade, resten tittade på och slickade i sig av berömmet om det blev bra, eller skyllde på mig om utfallet blev motsatsen.
Så fungerar även det moderna arbetslivet. För att inte tala om föreningar. Det är en minoritet som tar initiativ och driver verksamheten framåt, flertalet åker med och skyller vid behov på någon annan.
Mitt företagande är på sätt och vis en flykt från den stora organisationens rika inre liv och ett bejakande av min lust att förverkliga egna idéer, istället för att se dem nermalda i konsensusträsket. Det är så viktigt att fem veckors halv medvetslöshet på en sandstrand inte ingår i min bild av ett bra liv.
I min huvudsakliga verksamhet som skribent och konsult finns uppdrag 8-9 månader om året. Tittar jag tillbaka på de gångna verksamhetsåren hade jag med gott samvete kunnat ta ledigt 3-4 månader om året. Men vad gör jag? Satsar all tillgänglig tid och mer pengar än vad jag har råd med på att skapa en sommarscen för varieté, numera med eget cirkustält.
Med den anställdes logik är hela projektet vansinne, när jag istället kunnat göra ingenting och bara glida omkring. Men jag förstår inte tjusningen med denna vegeterande tillvaro. Att förverkliga mina idéer och stå på scen är för mig den stora tillfredsställelsen. Och det är något som jag tror att jag delar med flertalet småföretagare. Målet är själva arbetet, inte att få lön och gå hem.
Det gjorde att jag började rannsaka mina egna drivkrafter. Varför blev jag företagare? Jag har länge förklarat det med att reklambyrån där jag var anställd gick i konkurs och att några av oss anställda var tvungna att rekonstruera företaget, för att behålla våra jobb.
Men gräver jag djupare så ligger förklaringen i min barndom. Jag började i den riktigt gamla skolan, med lektioner på lördagar, psalmsång på morgonen och bordsbön till lunch. Sedan blev det 1970-tal, mellanstadium och den moderna skolan med grupparbeten.
Jag gillade skolan, blev lätt besatt av olika ämnen och var en sån där föraktlig plugghäst. Men bra att ha när det kom till grupparbeten. Vi var några få i klassen som jobbade, resten tittade på och slickade i sig av berömmet om det blev bra, eller skyllde på mig om utfallet blev motsatsen.
Så fungerar även det moderna arbetslivet. För att inte tala om föreningar. Det är en minoritet som tar initiativ och driver verksamheten framåt, flertalet åker med och skyller vid behov på någon annan.
Mitt företagande är på sätt och vis en flykt från den stora organisationens rika inre liv och ett bejakande av min lust att förverkliga egna idéer, istället för att se dem nermalda i konsensusträsket. Det är så viktigt att fem veckors halv medvetslöshet på en sandstrand inte ingår i min bild av ett bra liv.
I min huvudsakliga verksamhet som skribent och konsult finns uppdrag 8-9 månader om året. Tittar jag tillbaka på de gångna verksamhetsåren hade jag med gott samvete kunnat ta ledigt 3-4 månader om året. Men vad gör jag? Satsar all tillgänglig tid och mer pengar än vad jag har råd med på att skapa en sommarscen för varieté, numera med eget cirkustält.
Med den anställdes logik är hela projektet vansinne, när jag istället kunnat göra ingenting och bara glida omkring. Men jag förstår inte tjusningen med denna vegeterande tillvaro. Att förverkliga mina idéer och stå på scen är för mig den stora tillfredsställelsen. Och det är något som jag tror att jag delar med flertalet småföretagare. Målet är själva arbetet, inte att få lön och gå hem.
