Globalt är det nya lokala
31 maj,
2015
•
4 minuters läsning
Mina krönikor i den här spalten spänner från enkla, jordnära, svenska skatte- och bokföringsproblem, till filosoferande kring svårigheterna att få igång entreprenörskap i Kamerun. När jag skriver om bokföring och skatter, händer det rätt så ofta att jag får kommentarer, kritik och beröm (stort tack för det), men när jag skriver om något utanför Sverige är det knäpp tyst. Detta är inget som gör Driva Egets läsare unika på något vis.
För några år sedan, när jag arbetade med marknadsundersökningar, arrangerade jag regelbundet seminarier för mina kunder, anställda och samarbetspartners. Normalt handlade de om olika metoder och infallsvinklar inom marknadsundersökningar och marknadsinformation, inte sällan sådant som låg i framkanten av branschens utveckling och alltså måste ha varit rätt så svårsmält för många av åhörarna. Ändå kom det alltid 10-20 deltagare, vilket måste anses som mycket bra för ett okänt enmansföretag. En gång, när jag precis återvänt från min första resa till Kamerun, sprängfylld av intryck och ny kunskap, dristade jag mig till att bjuda in till ett seminarium om företagande i Afrika. En person anmälde sig. Och hon var varken kund, anställd eller samarbetspartner!
De här erfarenheterna säger inget om just min förmåga att väcka intresse för ett ämne. Jag har varit på konferenser där ett föredrag om det näst intill omöjliga uppdraget att göra marknadsundersökningar bland kvinnor i Saudiarabien eller ett om det fullständigt livsfarliga jobbet som dörrknackande intervjuare i Afghanistan, lockar en handfull åhörare i ett sidorum, medan en presentation av ännu en ny variant på webbundersökning drar storpublik i huvudauditoriet en liten bit bort.
Det är och har alltid varit naturligt att vi människor bryr oss mer om det som händer nära oss och om det som vi kan ha en konkret nytta av. Även om vi idag vet att det existerar något på andra sidan jordklotet, en insikt som är tämligen ny i mänsklighetens historia, innebär inte det nödvändigtvis att detta något berör oss eller att vi måste lära oss något om det.
Två händelseförlopp i vårt närområde den senaste tiden har satt strålkastarljuset på att denna gamla sanning kanske inte håller längre.
Det ena är tiggarna som på kort tid har tagit över mycket av vårt offentliga rum. Yrvaket undrar vi var de kommer ifrån, varför de är här, vad deras alternativa försörjning är eller inte är och varför deras egen regering inte kan ta hand om dem.
Det andra är båtflyktingarna som dör i stora skaror på Medelhavet. Samma frågor där, men också: vet de inte att det inte finns plats för dem i Europa, vet de inte hur många som redan dött när de försökt komma hit?
Ett tredje förlopp lurar runt hörnet: IS. Ännu har de inte påverkat oss i Sverige lika direkt, men det är antagligen bara en tidsfråga till vi får känna på mer effekter av deras ideologi och strategi än att flyktingströmmen från Syrien ökar.
Obarmhärtigt slås vi av insikten om hur lite vi vet om de länder och regioner som människor flyr från, eller de bevekelsegrunder som får i övrigt vettiga människor att bete sig på ett för oss helt obegripligt och befängt sätt. Visst har vi sett något inslag på Aktuellt någon gång, men det var uppenbarligen långt ifrån tillräckligt för att vi skulle ha kunnat se vad som var på väg att hända, ännu mindre ha någon lösning i beredskap nu när det har hänt.
Hur obekvämt och jobbigt det än är, måste vi nog börja inse att Jorden idag är en global helhet och inte en samling isolerade länder. Vi påverkas av vad som händer på andra sidan jordklotet och den påverkan vi ser idag är bara början. Enda sättet att tackla den här stora förändringen måste vara att vi på allvar försöker förstå vad som händer och hur folk tänker, även på platser vi aldrig har besökt eller hade tänkt bry oss om. Den som har kunskap kan vara med och forma utvecklingen, de andra blir överkörda av den.
Turligt nog har vi här uppe i den kalla Norden en tillgång som ger oss ett möjligt försprång i kunskap mot stora delar av världen: våra invandrare. Vi behöver inte åka till Somalia för att få veta hur en somalier tänker, vi behöver inte åka till Syrien för att få en inblick i hur ett inbördeskrig påverkar befolkningen. Vi behöver bara visa en liten gnutta intresse.
För några år sedan, när jag arbetade med marknadsundersökningar, arrangerade jag regelbundet seminarier för mina kunder, anställda och samarbetspartners. Normalt handlade de om olika metoder och infallsvinklar inom marknadsundersökningar och marknadsinformation, inte sällan sådant som låg i framkanten av branschens utveckling och alltså måste ha varit rätt så svårsmält för många av åhörarna. Ändå kom det alltid 10-20 deltagare, vilket måste anses som mycket bra för ett okänt enmansföretag. En gång, när jag precis återvänt från min första resa till Kamerun, sprängfylld av intryck och ny kunskap, dristade jag mig till att bjuda in till ett seminarium om företagande i Afrika. En person anmälde sig. Och hon var varken kund, anställd eller samarbetspartner!
De här erfarenheterna säger inget om just min förmåga att väcka intresse för ett ämne. Jag har varit på konferenser där ett föredrag om det näst intill omöjliga uppdraget att göra marknadsundersökningar bland kvinnor i Saudiarabien eller ett om det fullständigt livsfarliga jobbet som dörrknackande intervjuare i Afghanistan, lockar en handfull åhörare i ett sidorum, medan en presentation av ännu en ny variant på webbundersökning drar storpublik i huvudauditoriet en liten bit bort.
Det är och har alltid varit naturligt att vi människor bryr oss mer om det som händer nära oss och om det som vi kan ha en konkret nytta av. Även om vi idag vet att det existerar något på andra sidan jordklotet, en insikt som är tämligen ny i mänsklighetens historia, innebär inte det nödvändigtvis att detta något berör oss eller att vi måste lära oss något om det.
Två händelseförlopp i vårt närområde den senaste tiden har satt strålkastarljuset på att denna gamla sanning kanske inte håller längre.
Det ena är tiggarna som på kort tid har tagit över mycket av vårt offentliga rum. Yrvaket undrar vi var de kommer ifrån, varför de är här, vad deras alternativa försörjning är eller inte är och varför deras egen regering inte kan ta hand om dem.
Det andra är båtflyktingarna som dör i stora skaror på Medelhavet. Samma frågor där, men också: vet de inte att det inte finns plats för dem i Europa, vet de inte hur många som redan dött när de försökt komma hit?
Ett tredje förlopp lurar runt hörnet: IS. Ännu har de inte påverkat oss i Sverige lika direkt, men det är antagligen bara en tidsfråga till vi får känna på mer effekter av deras ideologi och strategi än att flyktingströmmen från Syrien ökar.
Obarmhärtigt slås vi av insikten om hur lite vi vet om de länder och regioner som människor flyr från, eller de bevekelsegrunder som får i övrigt vettiga människor att bete sig på ett för oss helt obegripligt och befängt sätt. Visst har vi sett något inslag på Aktuellt någon gång, men det var uppenbarligen långt ifrån tillräckligt för att vi skulle ha kunnat se vad som var på väg att hända, ännu mindre ha någon lösning i beredskap nu när det har hänt.
Hur obekvämt och jobbigt det än är, måste vi nog börja inse att Jorden idag är en global helhet och inte en samling isolerade länder. Vi påverkas av vad som händer på andra sidan jordklotet och den påverkan vi ser idag är bara början. Enda sättet att tackla den här stora förändringen måste vara att vi på allvar försöker förstå vad som händer och hur folk tänker, även på platser vi aldrig har besökt eller hade tänkt bry oss om. Den som har kunskap kan vara med och forma utvecklingen, de andra blir överkörda av den.
Turligt nog har vi här uppe i den kalla Norden en tillgång som ger oss ett möjligt försprång i kunskap mot stora delar av världen: våra invandrare. Vi behöver inte åka till Somalia för att få veta hur en somalier tänker, vi behöver inte åka till Syrien för att få en inblick i hur ett inbördeskrig påverkar befolkningen. Vi behöver bara visa en liten gnutta intresse.
