Lär av bilmekanikerna och tjäna mer pengar
18 april,
2015
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Bland det svåraste som finns för en småföretagare är att ta betalt. Känslan smyger sig in att det egna arbetet inte är värt särskilt mycket, för det jag gör, det kan väl vem som helst?
Så är sällan fallet. Vi blir lätt hemmablinda och umgås dessutom med människor utvalda för att de tycker och tänker som vi.
Tricket är att märkvärdisera sitt eget jobb. Svenska mästare i den konsten är läkare, tätt följda av jurister. Absolut sämst i klassen är frilansjournalister.
Låt mig beskriva ett framgångsrikt exempel på märkvärdisering. Det är bilverkstäder.
På 1980-talet var bilmekaniker ett riktigt skitjobb. Det var klassens minst studiebegåvade som förpassades ned i en smörjgrop. Alla kunde reparera sin bil. Påstod de i alla fall. Och alla bytte till sommarhjul själva. Att lämna bort denna simpla syssla tydde på sådan dumhet att körkortet borde dras in.
Så är det inte längre. Numera vet alla att man måste vara dataingenjör för att göra minsta lilla ingrepp i en modern bil. Vilket understryks av att det numera ska vara specialverktyg till allt. Det går ju knappt att byta en glödlampa numera.
Det här är i mångt och mycket en myt. Jag har reparerat åtskilliga bilar genom åren. Svetsat rost så bra att skruttbilar blivit godkända av besiktningen, bytt kopplingar, spindelleder, rivit växellådor och fått ihop dem igen. Och så vidare. Vad jag vill ha sagt är att jag har hyfsad koll på svårighetsgraden i moderna bilar.
Visst, det har blivit knepigare för en vanlig Svensson, men jobbet har inte blivit svårare för bilmekaniker med tillgång till verkstadshandböcker och specialverktyg. Snarare tvärtom med system för avläsning av felkoder som talar om vad som måste bytas, byte av moduler istället för reparationer och så vidare.
Jag blev uppmärksam på effekterna av den här märkvärdiseringen när jag nyligen besökte vår son. På koksbordet låg en offert på reparation av framvagnen på hans bil. En spindelled, ett par bussningar och lite annat skulle bytas. Enkla grejer som alla förutsattes klara på 1980-talet.
Offerten kom från en rikstäckande lågpriskedja. Mekanikern kostade 825 kronor i timmen och ovanpå det kom påslag på delar och förbrukningsmaterial. Kedjan debiterar över 1000 kr i timmen för en bilmekaniker. Plus moms. Märkesverkstäderna debiterar ytterligare några hundralappar.
Därför tjänar idag en ung bilmekaniker med gymnasieutbildning bättre än en frilansjournalist med kandidatexamen och studieskulder.
Så är sällan fallet. Vi blir lätt hemmablinda och umgås dessutom med människor utvalda för att de tycker och tänker som vi.
Tricket är att märkvärdisera sitt eget jobb. Svenska mästare i den konsten är läkare, tätt följda av jurister. Absolut sämst i klassen är frilansjournalister.
Låt mig beskriva ett framgångsrikt exempel på märkvärdisering. Det är bilverkstäder.
På 1980-talet var bilmekaniker ett riktigt skitjobb. Det var klassens minst studiebegåvade som förpassades ned i en smörjgrop. Alla kunde reparera sin bil. Påstod de i alla fall. Och alla bytte till sommarhjul själva. Att lämna bort denna simpla syssla tydde på sådan dumhet att körkortet borde dras in.
Så är det inte längre. Numera vet alla att man måste vara dataingenjör för att göra minsta lilla ingrepp i en modern bil. Vilket understryks av att det numera ska vara specialverktyg till allt. Det går ju knappt att byta en glödlampa numera.
Det här är i mångt och mycket en myt. Jag har reparerat åtskilliga bilar genom åren. Svetsat rost så bra att skruttbilar blivit godkända av besiktningen, bytt kopplingar, spindelleder, rivit växellådor och fått ihop dem igen. Och så vidare. Vad jag vill ha sagt är att jag har hyfsad koll på svårighetsgraden i moderna bilar.
Visst, det har blivit knepigare för en vanlig Svensson, men jobbet har inte blivit svårare för bilmekaniker med tillgång till verkstadshandböcker och specialverktyg. Snarare tvärtom med system för avläsning av felkoder som talar om vad som måste bytas, byte av moduler istället för reparationer och så vidare.
Jag blev uppmärksam på effekterna av den här märkvärdiseringen när jag nyligen besökte vår son. På koksbordet låg en offert på reparation av framvagnen på hans bil. En spindelled, ett par bussningar och lite annat skulle bytas. Enkla grejer som alla förutsattes klara på 1980-talet.
Offerten kom från en rikstäckande lågpriskedja. Mekanikern kostade 825 kronor i timmen och ovanpå det kom påslag på delar och förbrukningsmaterial. Kedjan debiterar över 1000 kr i timmen för en bilmekaniker. Plus moms. Märkesverkstäderna debiterar ytterligare några hundralappar.
Därför tjänar idag en ung bilmekaniker med gymnasieutbildning bättre än en frilansjournalist med kandidatexamen och studieskulder.
