”Mina kompanjoner gör inte sitt jobb”
Redaktionen
8 juli,
2016
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
5 minuters läsning
I varje nummer av Driva Eget hjälper psykologen och psykoterapeuten Madeleine Gauffin en läsare med företagarlivets mänskliga sidor – känslorna, relationerna och måendet. Denna gång gäller det Filip som fått nog av att hans kompanjoner inte engagerar sig tillräckligt i den gemensamma firman.
Men för drygt ett år sedan bestämde vi oss för att slå oss samman för att kunna hitta en egen nisch i branschen.
Vi hade jättemånga spännande samtal som mynnade ut i att vi bildade ett gemensamt aktiebolag vid sidan av våra egna firmor.
Vi delade upp en del av uppgifterna mellan oss men alla skulle ta ansvar för att ragga kunder.
Det har väl gått så där. Men nu verkar det som att det kommer att hända grejer. Och det tack vare kontakter som jag tagit och som jag har lagt enormt mycket tid på –
både timmar på normal arbetstid som semester, kvällar och helger.
Detta är förstås jättekul men samtidigt är det otroligt frustrerande att känna att mina kompanjoner och jag inte jobbar i samma takt.
Jag jobbar järnet för det jag tror på medan de har lagt betydligt mer fokus på sina egna firmor än på vårt gemensamma företag.
Det känns ibland som att det är upp till mig att se till att aktiebolaget kommer på fötter. Men jag orkar inte göra allt själv.
Det gör också att min egen firma, som är den som försörjer mig, tar stryk eftersom jag lägger så mycket tid i aktiebolaget.
Jag har försökt prata om det här med dem några gånger. Jag försöker hålla mig lugn och i regel känns det bättre efteråt. De förstår vad jag säger, heter det.
Men det finns alltid tusen skäl till varför de inte ringt och jagat uppdrag som jag har. Men jag har också mycket annat att göra och en familj att ta hand om.
Jag skulle ju kunna minska mitt engagemang till deras nivå, men då känns det som att vi kan lägga ner aktiebolaget direkt. Och det vill jag inte.
Jag tror verkligen att vi skulle kunna göra något bra ihop. Och jag vet att jag inte hade vågat starta det här helt ensam. Hur ska jag få dem att förstå att vi måste dra lika mycket?
/Filip
Ska det fungera så behövs ett engagemang som är av samma dignitet från alla inblandade.
Det brukar också vara bra att man känner varandra sedan tidigare så att man på det sättet vet var man har varandra och vad man rimligtvis kan vänta sig.
Det kan vara en bra idé att dela upp ansvarsområden innan man drar i gång och att det blir mycket tydligt vem som ska göra vad.
Viktigt kan också vara att planera in regelbundna möten där man checkar av vad som gjorts och hur det gått.
Deadlines brukar vara bra att arbeta med eftersom det ger tydliga signaler till var och en om att något ska göras innan en viss tidpunkt. Gör man då inte sina uppgifter blir det extra tydligt.
Men nu är ditt läge ett annat. Det går inte att backa och göra ogjort det som redan är på ett visst sätt. Däremot finns det saker att fundera på för att komma vidare.
Du upplever ett låst läge där det inte hjälper att säga hur du tycker att det är och att du vill ha en ändring. Det väcker några frågor.
Vill du ha detta gemensamma projekt mer än de vill? Vet de i så fall att det är så det förhåller sig?
Kan det vara så att de använder sig av det mer eller mindre medvetet för att slippa undan och för att kunna syssla med sina egna företag lite mer?
Det är nog dags för dig att se sanningen i vitögat. Detta har pågått ett bra tag nu och du trivs inte med att vara den som drar det tyngsta lasset – och att de andra i viss mån glider med.
Detta är inte en situation som kommer att ordna upp sig av sig själv utan du behöver göra vissa ställningstaganden.
Vill du fortsätta som det är nu? Svaret på den frågan tycks vara nej.
Du vill att de andra ska vara delaktiga på lika villkor. Hur ska du få dem dit? Det du hittills försökt har inte fungerat, alltså behöver du prova en annan strategi.
Det finns olika vägar. Du kan samla dem till ett möte och tala om att du inte längre tänker vara med i aktiebolaget om ingen ändring
sker och att den ändringens utseende ska göras upp där och då vid det tillfället.
Då kan du genomföra det jag föreslog ovan och var noga med att dela in i ansvarsområden och bestämma deadlines.
Går de inte med på det så be dem föreslå något utifrån att du inte längre tänker göra allt själv.
Ett annat alternativ är att du lägger ner verksamheten omgående och startar en egen och driver den som DU vill. Du skriver om rädsla.
Men vari består den om du bara ska ha de andra som statister medan du själv står för föreställningen? Vad är du rädd för? Att misslyckas?
Är känslan att med delat ansvar, det vill säga gemensamt AB, blir misslyckandet inte så personligt om det skulle ske?
Ett tredje alternativ är att du själv tar över aktiebolaget och driver det vidare i egen regi.
Eftersom det är du som gjort det mesta (allt?) av jobbet hittills kan det väl knappast vara tal om att lösa ut de andra?
Välj ett av ovanstående alternativ och driv det tills en lösning är nådd.
Kanske är det dina rädslor du ska fokusera på att lösa upp. De är oftast ett hinder för oss och kan göra oss beroende av andra för att vi ska kunna göra det vi vill.
Men är vi inte fria från rädslorna blir vi stående och trampar vatten och blir allt mer frustrerade. Vi blir aldrig fria att leva våra egna liv om vi inte gör upp med våra rädslor.
Lycka till på din egen väg!
Filips brev:
Jag behöver hjälp med hur jag ska prata med mina kompanjoner. Bakgrunden är den här: Vi är fyra personer som alla är egenförtagare sedan länge och egentligen konkurrenter på en rätt tuff marknad.Men för drygt ett år sedan bestämde vi oss för att slå oss samman för att kunna hitta en egen nisch i branschen.
Vi hade jättemånga spännande samtal som mynnade ut i att vi bildade ett gemensamt aktiebolag vid sidan av våra egna firmor.
Vi delade upp en del av uppgifterna mellan oss men alla skulle ta ansvar för att ragga kunder.
Det har väl gått så där. Men nu verkar det som att det kommer att hända grejer. Och det tack vare kontakter som jag tagit och som jag har lagt enormt mycket tid på –
både timmar på normal arbetstid som semester, kvällar och helger.
Detta är förstås jättekul men samtidigt är det otroligt frustrerande att känna att mina kompanjoner och jag inte jobbar i samma takt.
Jag jobbar järnet för det jag tror på medan de har lagt betydligt mer fokus på sina egna firmor än på vårt gemensamma företag.
Det känns ibland som att det är upp till mig att se till att aktiebolaget kommer på fötter. Men jag orkar inte göra allt själv.
Det gör också att min egen firma, som är den som försörjer mig, tar stryk eftersom jag lägger så mycket tid i aktiebolaget.
Jag har försökt prata om det här med dem några gånger. Jag försöker hålla mig lugn och i regel känns det bättre efteråt. De förstår vad jag säger, heter det.
Men det finns alltid tusen skäl till varför de inte ringt och jagat uppdrag som jag har. Men jag har också mycket annat att göra och en familj att ta hand om.
Jag skulle ju kunna minska mitt engagemang till deras nivå, men då känns det som att vi kan lägga ner aktiebolaget direkt. Och det vill jag inte.
Jag tror verkligen att vi skulle kunna göra något bra ihop. Och jag vet att jag inte hade vågat starta det här helt ensam. Hur ska jag få dem att förstå att vi måste dra lika mycket?
/Filip
Madeleine Gauffins råd:
”Ta itu med dina rädslor”
Tack för din fundering. Det är ofta mycket svårt att ha, starta och driva verksamhet med andra människor.Ska det fungera så behövs ett engagemang som är av samma dignitet från alla inblandade.
Det brukar också vara bra att man känner varandra sedan tidigare så att man på det sättet vet var man har varandra och vad man rimligtvis kan vänta sig.
Det kan vara en bra idé att dela upp ansvarsområden innan man drar i gång och att det blir mycket tydligt vem som ska göra vad.
Viktigt kan också vara att planera in regelbundna möten där man checkar av vad som gjorts och hur det gått.
Deadlines brukar vara bra att arbeta med eftersom det ger tydliga signaler till var och en om att något ska göras innan en viss tidpunkt. Gör man då inte sina uppgifter blir det extra tydligt.
Men nu är ditt läge ett annat. Det går inte att backa och göra ogjort det som redan är på ett visst sätt. Däremot finns det saker att fundera på för att komma vidare.
Du upplever ett låst läge där det inte hjälper att säga hur du tycker att det är och att du vill ha en ändring. Det väcker några frågor.
Vill du ha detta gemensamma projekt mer än de vill? Vet de i så fall att det är så det förhåller sig?
Kan det vara så att de använder sig av det mer eller mindre medvetet för att slippa undan och för att kunna syssla med sina egna företag lite mer?
Det är nog dags för dig att se sanningen i vitögat. Detta har pågått ett bra tag nu och du trivs inte med att vara den som drar det tyngsta lasset – och att de andra i viss mån glider med.
Detta är inte en situation som kommer att ordna upp sig av sig själv utan du behöver göra vissa ställningstaganden.
Vill du fortsätta som det är nu? Svaret på den frågan tycks vara nej.
Du vill att de andra ska vara delaktiga på lika villkor. Hur ska du få dem dit? Det du hittills försökt har inte fungerat, alltså behöver du prova en annan strategi.
Det finns olika vägar. Du kan samla dem till ett möte och tala om att du inte längre tänker vara med i aktiebolaget om ingen ändring
sker och att den ändringens utseende ska göras upp där och då vid det tillfället.
Då kan du genomföra det jag föreslog ovan och var noga med att dela in i ansvarsområden och bestämma deadlines.
Går de inte med på det så be dem föreslå något utifrån att du inte längre tänker göra allt själv.
Ett annat alternativ är att du lägger ner verksamheten omgående och startar en egen och driver den som DU vill. Du skriver om rädsla.
Men vari består den om du bara ska ha de andra som statister medan du själv står för föreställningen? Vad är du rädd för? Att misslyckas?
Är känslan att med delat ansvar, det vill säga gemensamt AB, blir misslyckandet inte så personligt om det skulle ske?
Ett tredje alternativ är att du själv tar över aktiebolaget och driver det vidare i egen regi.
Eftersom det är du som gjort det mesta (allt?) av jobbet hittills kan det väl knappast vara tal om att lösa ut de andra?
Välj ett av ovanstående alternativ och driv det tills en lösning är nådd.
Kanske är det dina rädslor du ska fokusera på att lösa upp. De är oftast ett hinder för oss och kan göra oss beroende av andra för att vi ska kunna göra det vi vill.
Men är vi inte fria från rädslorna blir vi stående och trampar vatten och blir allt mer frustrerade. Vi blir aldrig fria att leva våra egna liv om vi inte gör upp med våra rädslor.
Lycka till på din egen väg!
