Vi har sedan 2008 försökt skapa ett större evenemang här i Västervik. Det är en sommarscen i landets enda varietétält. Eftersom jag är företagare, går det inte att få lokala och regionala bidrag. Att frivilligt betala skatt anses visa på ett osunt vinstintresse. Istället går alla stöd till offentlig verksamhet, föreningar och svartjobb.

Tanken har varit att bygga upp verksamheten med våra trolleriföreställningar som grund. Överskott i den verksamheten skulle användas för att engagera andra artister. Organisk tillväxt brukar det kallas.

Det har inte gått särskilt bra. I somras hade vi kapacitet för 2 850 åskådare. Det kom 500. Vi hade behövt 800 bara för att täcka kostnaderna. Ändå är våra kostnader extremt låga, beroende på eget tält och automatiserat ljud och ljus. Min fru och jag sköter allt på egen hand. Hade vi hyrt lokal och teknik så skulle det blivit 2-3 gånger dyrare.

Efter sju år inser jag att det inte finns publikunderlag för att finansiera evenemang med biljettintäkter i vår kommun, inte ens under den absoluta högsäsongen. I princip alla går runt med hjälp av bidrag, till och med flaggskeppet Visfestivalen.

Det är lätt att deppa ihop när publiken sviker. Är vi helt enkelt för dåliga? Förklaringen är en helt annan. Vi människor styrs av våra fördomar, eller förförståelse för att använda ett vetenskapligt korrekt begrepp. Alla har vi en mycket förenklad karta över omvärlden i huvudet. Det är bara om vår närmaste omgivning som vi har en hyfsat nyanserad bild.

Jag bor i en klassisk turistkommun. Till Västervik åker man för att bada i havet, sola och dricka öl. Punkt. Söker man något annat, finns andra platser på den interna kartan. Det här är förresten förklaringen till att butiker av samma slag klumpar ihop sig och att det kan finnas sju skoaffärer i ett köpcentrum. Eller att Biltema, Jula och Clas Ohlson bygger varuhus i flock.

Vår prestation har inget med saken att göra. För några år sedan hyrde en handfull kända skådespelare under ledning av Allan Svensson stadsteatern i Västervik för att spela sommarfars. De körde i två somrar och konstaterade att de badande och öldrickande turisterna inte är intresserade av teater, inte ens av lättsam fars.

Ungefär samtidigt gjorde Robert Gustavsson samma sak på Krusenstiernska teatern i Kalmar. I somras var samtliga föreställningar utsålda. Min gissning är att Kalmar är trovärdigare ur teaterperspektiv än Västervik.

Samtidigt ska man ha klart för sig att de badande ölhävarna och teaterpubliken är samma personer. Men de styrs av sina mentala kartor, vissa platser är ämnade för bad och sol, andra för teater.

En rolig händelse från sommaren var när vi byggde om varietétältet för cirkus och körde ungdomscirkus. Avslutar med en bild från det evenemanget.