Inspiration
"Plötsligt var jag hatad av alla"
11 maj,
2017
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
4 minuters läsning
Ett par pysselböcker fick hatstormen att slå till mot Christian Bang-Melchiors bokförlag Tukan. Han hade släppt igenom dem för lätt. Nu har han lärt sig av missen, vässat organisationen – och gör succé.
BERÄTTAT FÖR EBBA ARNBORG
”Jag var anställd på Pocketstället när jag kom jag på en affärsidé som jag tyckte att vi borde förverkliga. Jag gjorde en affärsplan och presenterade för styrelsen. Svaret blev att de inte trodde att jag skulle klara av det. Idag är jag tacksam för det. För jag sa upp mig och startade eget tillsammans med min fru istället. Just när bokbranschen var på väg in i sin värsta lågkonjunktur.
Kanske blev det en del av vår framgång att de stora förlagen bromsade när vi satsade som mest. De tre första åren dubblade vi omsättningen varje år. Förra året omsatte vi 95 miljoner, och de senaste åren har vi haft en vinst på nära tio miljoner.
Men det blåser inte alltid medvindar, den saken är säker. För fem, sex år sedan kom en våra största kunder, en rikstäckande bokhandelskedja, med två böcker till oss från ett australiensiskt förlag som de hade sett på en mässa. De sa att om vi tryckte upp dem skulle de köpa 4 000 exemplar av varje. Vi var ett hyfsat ungt företag och glada i hågen satte vi igång att göra dem, utan att någon analyserade dem närmare. En ung och oerfaren person drev projektet, men i slutändan ligger ansvaret helt på mig.
Det var en rosa pysselbok med bilder på flickor och en blå med bilder på pojkar. På de engelska omslagen hade det stått ”för flickor” och ”för pojkar” – vilket vi tog bort. Dock hade vi missat att den rosa innehöll en sida med städredskap och husgeråd och den blå en sida med bilar och verktyg.
Så började telefonerna att ringa, och mejlen och Facebook att plinga. Någon hade reagerat på det förlegade genustänket och kontaktat Aftonbladet – istället för oss. Det smällde till direkt. På ett par timmar var det full storm och vi hade fått ett par tusen kommentarer på Facebook. Det går så fort, du hinner inte ens med att svara.
Vi fixade fram böckerna för att se hur illa ställt det var. Och vi insåg direkt att det var illa. Vi tycker det här är viktiga frågor, jag har själv barn och är noga med att inte ge dem färdiga könsroller. Det kändes för jäkligt, jag var så maktlös. Vad man än säger blir dumt. Ingen vill ju göra fel. Men när folk dessutom hatar en för det, och man får en hatmobb efter sig, det känns rätt tråkigt måste jag erkänna.
Det var bara att bita i det sura äpplet. Vi reagerade direkt och drog in böckerna samma dag. Vi bad om ursäkt på Facebook och gick ut med att vi hade stoppat försäljningen. Men när vi backade fick vi istället hatmejl åt andra hållet, att vi var ”ynkryggar som gav efter för åsiktskärringar”.
Många har lätt för att gömma sig i kommentarsfälten, följa mobben och gripa efter dagens högaffel. Vi kände oss lite orättvist behandlade när de riktigt hemska mejlen kom, vi hade ju inte haft ihjäl någon, eller gett ut hatpamfletter.
Men på sätt och vis blev det ändå positivt för oss, det är alltid bra att man får tänka igenom vad man håller på med. På något sätt vässar det hela organisationen. Det har gjort oss starkare och våra processer bättre, och det gör en nog till ett mer framgångsrikt företag. Jag tror också att kunderna uppskattar det faktum att vi skötte det här professionellt, och tog ansvar.
Vi kunde ju inte peka på kunden, då hade det varit slut. Vi fick stå ensamma, och det kan ju vara tufft för ett litet företag. Men kunden har alltid rätt på något vänster.
Lärdomarna blev att även om ens bästa kund kommer med en färdigstekt sparv kanske man ska titta på den innan man stoppar den i munnen. Ett bra bokförlag ska spegla sin samtid, det är så man blir framgångsrik. Vi är inte här för att pådyvla någon en åsikt, vi är ett kommersiellt förlag. Vi vill inte driva en egen agenda. Samtidigt behöver vi inte bidra till att cementera förlegade åsikter – fast vi ska inte bedriva censur heller.
Det är en balansgång och någonstans är det ju upp till slutkonsumenten. Fast idag är vi väldigt noga med att hellre fälla än fria en produkt som vi är osäkra på.
Vi har gjort tydligt internt att vem man än är i produktionen så måste man flagga om man tycker att någonting inte är okej eller tvivelaktigt. Det låter som en klyscha, men det är sant: ingenting är starkare än den svagaste länken. Samtidigt pratar vi också mycket om att man måste få göra fel, man kan inte undvika att göra det, huvudsaken är att man lär sig av sina misstag.”
BERÄTTAT FÖR EBBA ARNBORG
”Jag var anställd på Pocketstället när jag kom jag på en affärsidé som jag tyckte att vi borde förverkliga. Jag gjorde en affärsplan och presenterade för styrelsen. Svaret blev att de inte trodde att jag skulle klara av det. Idag är jag tacksam för det. För jag sa upp mig och startade eget tillsammans med min fru istället. Just när bokbranschen var på väg in i sin värsta lågkonjunktur.
Kanske blev det en del av vår framgång att de stora förlagen bromsade när vi satsade som mest. De tre första åren dubblade vi omsättningen varje år. Förra året omsatte vi 95 miljoner, och de senaste åren har vi haft en vinst på nära tio miljoner.
Men det blåser inte alltid medvindar, den saken är säker. För fem, sex år sedan kom en våra största kunder, en rikstäckande bokhandelskedja, med två böcker till oss från ett australiensiskt förlag som de hade sett på en mässa. De sa att om vi tryckte upp dem skulle de köpa 4 000 exemplar av varje. Vi var ett hyfsat ungt företag och glada i hågen satte vi igång att göra dem, utan att någon analyserade dem närmare. En ung och oerfaren person drev projektet, men i slutändan ligger ansvaret helt på mig.
Det var en rosa pysselbok med bilder på flickor och en blå med bilder på pojkar. På de engelska omslagen hade det stått ”för flickor” och ”för pojkar” – vilket vi tog bort. Dock hade vi missat att den rosa innehöll en sida med städredskap och husgeråd och den blå en sida med bilar och verktyg.
Så började telefonerna att ringa, och mejlen och Facebook att plinga. Någon hade reagerat på det förlegade genustänket och kontaktat Aftonbladet – istället för oss. Det smällde till direkt. På ett par timmar var det full storm och vi hade fått ett par tusen kommentarer på Facebook. Det går så fort, du hinner inte ens med att svara.
Vi fixade fram böckerna för att se hur illa ställt det var. Och vi insåg direkt att det var illa. Vi tycker det här är viktiga frågor, jag har själv barn och är noga med att inte ge dem färdiga könsroller. Det kändes för jäkligt, jag var så maktlös. Vad man än säger blir dumt. Ingen vill ju göra fel. Men när folk dessutom hatar en för det, och man får en hatmobb efter sig, det känns rätt tråkigt måste jag erkänna.
Det var bara att bita i det sura äpplet. Vi reagerade direkt och drog in böckerna samma dag. Vi bad om ursäkt på Facebook och gick ut med att vi hade stoppat försäljningen. Men när vi backade fick vi istället hatmejl åt andra hållet, att vi var ”ynkryggar som gav efter för åsiktskärringar”.
Många har lätt för att gömma sig i kommentarsfälten, följa mobben och gripa efter dagens högaffel. Vi kände oss lite orättvist behandlade när de riktigt hemska mejlen kom, vi hade ju inte haft ihjäl någon, eller gett ut hatpamfletter.
Men på sätt och vis blev det ändå positivt för oss, det är alltid bra att man får tänka igenom vad man håller på med. På något sätt vässar det hela organisationen. Det har gjort oss starkare och våra processer bättre, och det gör en nog till ett mer framgångsrikt företag. Jag tror också att kunderna uppskattar det faktum att vi skötte det här professionellt, och tog ansvar.
Vi kunde ju inte peka på kunden, då hade det varit slut. Vi fick stå ensamma, och det kan ju vara tufft för ett litet företag. Men kunden har alltid rätt på något vänster.
Lärdomarna blev att även om ens bästa kund kommer med en färdigstekt sparv kanske man ska titta på den innan man stoppar den i munnen. Ett bra bokförlag ska spegla sin samtid, det är så man blir framgångsrik. Vi är inte här för att pådyvla någon en åsikt, vi är ett kommersiellt förlag. Vi vill inte driva en egen agenda. Samtidigt behöver vi inte bidra till att cementera förlegade åsikter – fast vi ska inte bedriva censur heller.
Det är en balansgång och någonstans är det ju upp till slutkonsumenten. Fast idag är vi väldigt noga med att hellre fälla än fria en produkt som vi är osäkra på.
Vi har gjort tydligt internt att vem man än är i produktionen så måste man flagga om man tycker att någonting inte är okej eller tvivelaktigt. Det låter som en klyscha, men det är sant: ingenting är starkare än den svagaste länken. Samtidigt pratar vi också mycket om att man måste få göra fel, man kan inte undvika att göra det, huvudsaken är att man lär sig av sina misstag.”
