Varför ska skattebetalarna stå för politikernas riskkapital?
14 september,
2015
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Ministrarna i den förra regeringen gör precis som sina företrädare. De lyfter rejäla fallskärmar under ett år, den här gången blev det sammanlagt 125 miljoner kronor. När fallskärmen tar slut, har de rätt till inkomstgaranti. För den forne statsministern Reinfeldt handlar det om 40 000 kr i månaden fram till 2020.
Fredrik Reinfeldt kan helt lagligt jobba och fakturera från eget aktiebolag utan att den arbetsfria inkomsten försvinner. Han gör bara som många politiker gjort före honom, tar utdelning ur bolaget istället för lön. Det påverkar varken fallskärm eller inkomstgaranti.
Det är intressant att höra politikerna försvara sig. Till SVT säger Fredrik Reinfeldt så här:
"Ett företag kan inte fungera från dag ett om det inte får en viss möjlighet att byggas upp. Det kommer att vara det som är grund för min försörjning framåt".
Vilket är helt korrekt. För oss företagare fungerar det så att man först måste sälja, sedan leverera och slutligen fakturera. Fram till att pengarna sitter på kontot krävs andra medel för att betala de ofrånkomliga kostnaderna för mat, bostad och omkostnader i rörelsen.
Det här kallas riskkapital. Vanligt folk får satsa sina besparingar, söka hjälp hos nära och kära eller uppsöka banken för att låna med personlig borgen, inteckning i villan och företagsinteckning. Idag är det vanligt att bankerna kräver både två- och tredubbla säkerheter.
Men Fredrik Reinfeldt får riskkapitalet av skattebetalarna, med fallskärm och flerårig inkomstgaranti. Han är långtifrån ensam, företrädaren Göran Persson utnyttjade systemet maximalt samtidigt som han var högdebiterande PR-konsult.
Stödet från det allmänna är en turbo för de forna politikernas företag. Göran Perssons senaste offentliga bokslut är extremt. Han var tvungen att skatta fram obeskattade reserver, vilket gjorde att vinsten blev större än omsättningen. Vinstmarginal 118 procent! Efter en utdelning på 378 000 kr återfördes resterande till bolaget, där det egna kapitalet passerat 20 miljoner kronor. Det bör påpekas att han numera tar ut lön och inte längre har bidrag.
Det torde bara vara en avgången toppolitiker med fallskärm som klarar det på bara sex år.
En annan aspekt är att företagsamma politiker konkurrerar med vanliga företagare som fått gå till banken för att låna till riskkapitalet med personlig borgen.
En tidigare toppolitiker har redan från början ett stort försprång genom att vara känd med ett imponerande kontaktnät. Att ovanpå detta lägga miljoner i ansvarsbefriat riskkapital är stötande.
Fredrik Reinfeldt kan helt lagligt jobba och fakturera från eget aktiebolag utan att den arbetsfria inkomsten försvinner. Han gör bara som många politiker gjort före honom, tar utdelning ur bolaget istället för lön. Det påverkar varken fallskärm eller inkomstgaranti.
Det är intressant att höra politikerna försvara sig. Till SVT säger Fredrik Reinfeldt så här:
"Ett företag kan inte fungera från dag ett om det inte får en viss möjlighet att byggas upp. Det kommer att vara det som är grund för min försörjning framåt".
Vilket är helt korrekt. För oss företagare fungerar det så att man först måste sälja, sedan leverera och slutligen fakturera. Fram till att pengarna sitter på kontot krävs andra medel för att betala de ofrånkomliga kostnaderna för mat, bostad och omkostnader i rörelsen.
Det här kallas riskkapital. Vanligt folk får satsa sina besparingar, söka hjälp hos nära och kära eller uppsöka banken för att låna med personlig borgen, inteckning i villan och företagsinteckning. Idag är det vanligt att bankerna kräver både två- och tredubbla säkerheter.
Men Fredrik Reinfeldt får riskkapitalet av skattebetalarna, med fallskärm och flerårig inkomstgaranti. Han är långtifrån ensam, företrädaren Göran Persson utnyttjade systemet maximalt samtidigt som han var högdebiterande PR-konsult.
Stödet från det allmänna är en turbo för de forna politikernas företag. Göran Perssons senaste offentliga bokslut är extremt. Han var tvungen att skatta fram obeskattade reserver, vilket gjorde att vinsten blev större än omsättningen. Vinstmarginal 118 procent! Efter en utdelning på 378 000 kr återfördes resterande till bolaget, där det egna kapitalet passerat 20 miljoner kronor. Det bör påpekas att han numera tar ut lön och inte längre har bidrag.
Det torde bara vara en avgången toppolitiker med fallskärm som klarar det på bara sex år.
En annan aspekt är att företagsamma politiker konkurrerar med vanliga företagare som fått gå till banken för att låna till riskkapitalet med personlig borgen.
En tidigare toppolitiker har redan från början ett stort försprång genom att vara känd med ett imponerande kontaktnät. Att ovanpå detta lägga miljoner i ansvarsbefriat riskkapital är stötande.
