För politiker av alla kulörer är nyttan med oss småföretagare att vi ska växa och anställa en massa folk. Men politikerna lever inte som de lär. Ingen avgången politiker som startat eget företag har, vad jag vet, anställt någon utanför den egna familjen.

Göran Persson har inte gjort det, inte heller Stockholms tidigare finansborgarråd Annika Billström eller förra centerledaren Maud Olofsson. Inte heller lär ministrarna ur den senaste Alliansregeringen göra det. Fredrik Reinfeldt tycker inte ens att bolaget har råd att avlöna honom själv.

I min senaste krönika i pappersutgåvan av Driva Eget travesterade jag bibeln: "Du politiker, varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget?"

Det gäller även inom det här området. Politikerna och deras tjänstemän skuldbelägger oss småföretagare för att vi inte lydigt följer deras uppmaning att anställa en massa folk. Istället skälls vi för att vara levebrödsföretagare med undermeningen att riktiga entreprenörer, de ser som sin livsuppgift att bygga stora organisationer.

Men när samma politiker själva startar företag efter avslutad karriär, så blir de värre än oss riktiga företagare. Inte nog med att de inte vill anställa någon, de håller sig krampaktigt fast vid fallskärmar och pensioner genom att lägga pengarna på hög i bolaget och inte ens avlöna sig själva så länge det finns minsta möjlighet till arbetsfria inkomster.

Ändå torde politiker vara sällsynt lämpade som företagare och arbetsgivare. De har ju beslutat om villkoren för oss företagare, de har värdefulla nätverk och är enligt egna utsagor vana att arbeta kopiöst mycket under stort ansvar. Det är erfarenheter av stort värde för en företagare.

Är det möjligen så att politikerna får en chock vid mötet med företagarnas verklighet? Att döma av de råd som Göran Persson gav till blivande företagare i Driva Eget (här) tycks det vara så. Råden är oväntat kloka.