Akta dig för att bli kreativ
20 oktober,
2013
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
4 minuters läsning
Det är många som använder ordet entreprenörskap nu för tiden. Tyvärr verkar det inte vara lika många som har helt klart för sig vad de menar med ordet, eller vad andra menar med det. Det enda som tycks klart är att det är något positivt och eftersträvansvärt. Jag har svårt att se att det räcker som definition.
Entreprenörskap är för vissa synonymt med att driva ett företag, för andra är det att vara kreativ. Det är en lång, lång skala mellan dessa två aktiviteter. Vi är nog många som skulle vilja att det var två sidor av samma mynt, men det återstår fortfarande att leverera någon form av bevis för ett sådant djärvt påstående. Åtminstone i mikroföretagens värld!
Det hävdas ofta att storföretag måste vara kreativa för att överleva och det stämmer sannerligen utmärkt för sådana företag som Apple, Google och Nokia. De storföretag som inte är så kreativa - och det är några stycken - har en bakväg som de löser problemet via: de köper nya, kreativa företag.
Men den här krönikan handlar inte om de stora, den handlar inte ens om de små företagen. Den handlar om mikroföretagen; de som ägs och drivs av en eller ett fåtal personer och kanske har några enstaka anställda (men oftast inte). Min erfarenhet är att mer än en knivsudd kreativitet kan bli förödande för de här företagen. Tillåt mig erbjuda mig själv och mitt på-fickan-företag som ett varnande exempel.
Strax efter millenie-skiftet drev jag en uppåtgående och (inom väldigt begränsade kretsar) respekterad verksamhet inom marknadsundersökningar. Jag var särskilt eftertraktad som datainsamlare åt entreprenörskaps-forskare med höga kvalitetskrav och allt sunt förnuft säger att jag borde ha blivit kvar där och utvecklat den nischen, där jag var tämligen ensam. Jag gjorde inte det, jag var för rastlös och nyfiken för att bara göra mer av samma sak. Jag var i sanning en kreativ företagare, för kreativ skulle det visa sig. Andra mikroföretagare som jag hade i min närhet på den tiden och som har stannat kvar vid sitt framgångsrecept, har blivit stadigt mer etablerade och framför allt: mycket mer ekonomiskt välmående.
Istället för att stanna och bli rik, utvecklade jag mina talanger inom journalistik, eventarrangerande och en del annat skojigt och såg min undersökningsverksamhet sakta dö sotdöden. Med öppna ögon, ska betonas!
Idag har alla mina största och trognaste undersökningskunder lämnat mig (på ett mycket värdigt och respektfullt sätt måste jag understryka). Under resans gång tröttnade jag på journalistiken och av mitt en gång uppåtgående event-imperium återstår en konferens, som under några år har gett mig sysselsättning en fjärdedel av året, men som nu är på väg att läggas ner. Kvar finns en brokig flora av mindre undersökningsuppdrag, en handfull bokföringskunder, ett par politiska uppdrag och några tillfälliga småjobb. En del skulle hävda att detta är ett bra sätt att stå på flera ben eller att inte lägga alla ägg i samma korg, en hyllad och framgångsrik princip för större företag. Baksidan för en enmansföretagare är att hela detta lapptäcke av aktiviteter ändå tar oproportionerligt mycket tid, inte minst i växlingen mellan olika aktiviteter (den som kan sin Bodil Jönsson vet vad jag talar om) och därmed finns inte det mentala och tidsmässiga utrymmet att tänka nytt och stort. Eller att fokusera på en enda sak som jag kan bli riktigt duktig, riktigt framgångsrik och riktigt förmögen på (vilken nu det skulle vara).
Jag är absolut inte ledsen över den utveckling som har varit, tvärtom. För mig hade det varit själsdödande att bli kvar i en enda verksamhet, oavsett hur bra den hade gått. Jag har upplevt fantastiska saker under resans gång och har mognat och gått framåt både som människa och i yrkeslivet. Men jag är inte som alla andra och det finns ingen anledning att se mitt exempel som en framgångsformel. Jag vill istället att vi respekterar och uppskattar alla de mikroföretagare som år ut och år in är fullständigt okreativa och bara kör vidare på en sedan länge upptrampad stig. Som gör detta väl inövade arbete med en precision och elegans som vi andra har nytta och glädje av. Jag vill att vi slutar att förvänta oss att de ska vara entreprenöriella och utveckla sina företag och istället unnar dem att bli rika och lyckliga på att göra precis det de är bra på och inget annat.
Entreprenörskap är för vissa synonymt med att driva ett företag, för andra är det att vara kreativ. Det är en lång, lång skala mellan dessa två aktiviteter. Vi är nog många som skulle vilja att det var två sidor av samma mynt, men det återstår fortfarande att leverera någon form av bevis för ett sådant djärvt påstående. Åtminstone i mikroföretagens värld!
Det hävdas ofta att storföretag måste vara kreativa för att överleva och det stämmer sannerligen utmärkt för sådana företag som Apple, Google och Nokia. De storföretag som inte är så kreativa - och det är några stycken - har en bakväg som de löser problemet via: de köper nya, kreativa företag.
Men den här krönikan handlar inte om de stora, den handlar inte ens om de små företagen. Den handlar om mikroföretagen; de som ägs och drivs av en eller ett fåtal personer och kanske har några enstaka anställda (men oftast inte). Min erfarenhet är att mer än en knivsudd kreativitet kan bli förödande för de här företagen. Tillåt mig erbjuda mig själv och mitt på-fickan-företag som ett varnande exempel.
Strax efter millenie-skiftet drev jag en uppåtgående och (inom väldigt begränsade kretsar) respekterad verksamhet inom marknadsundersökningar. Jag var särskilt eftertraktad som datainsamlare åt entreprenörskaps-forskare med höga kvalitetskrav och allt sunt förnuft säger att jag borde ha blivit kvar där och utvecklat den nischen, där jag var tämligen ensam. Jag gjorde inte det, jag var för rastlös och nyfiken för att bara göra mer av samma sak. Jag var i sanning en kreativ företagare, för kreativ skulle det visa sig. Andra mikroföretagare som jag hade i min närhet på den tiden och som har stannat kvar vid sitt framgångsrecept, har blivit stadigt mer etablerade och framför allt: mycket mer ekonomiskt välmående.
Istället för att stanna och bli rik, utvecklade jag mina talanger inom journalistik, eventarrangerande och en del annat skojigt och såg min undersökningsverksamhet sakta dö sotdöden. Med öppna ögon, ska betonas!
Idag har alla mina största och trognaste undersökningskunder lämnat mig (på ett mycket värdigt och respektfullt sätt måste jag understryka). Under resans gång tröttnade jag på journalistiken och av mitt en gång uppåtgående event-imperium återstår en konferens, som under några år har gett mig sysselsättning en fjärdedel av året, men som nu är på väg att läggas ner. Kvar finns en brokig flora av mindre undersökningsuppdrag, en handfull bokföringskunder, ett par politiska uppdrag och några tillfälliga småjobb. En del skulle hävda att detta är ett bra sätt att stå på flera ben eller att inte lägga alla ägg i samma korg, en hyllad och framgångsrik princip för större företag. Baksidan för en enmansföretagare är att hela detta lapptäcke av aktiviteter ändå tar oproportionerligt mycket tid, inte minst i växlingen mellan olika aktiviteter (den som kan sin Bodil Jönsson vet vad jag talar om) och därmed finns inte det mentala och tidsmässiga utrymmet att tänka nytt och stort. Eller att fokusera på en enda sak som jag kan bli riktigt duktig, riktigt framgångsrik och riktigt förmögen på (vilken nu det skulle vara).
Jag är absolut inte ledsen över den utveckling som har varit, tvärtom. För mig hade det varit själsdödande att bli kvar i en enda verksamhet, oavsett hur bra den hade gått. Jag har upplevt fantastiska saker under resans gång och har mognat och gått framåt både som människa och i yrkeslivet. Men jag är inte som alla andra och det finns ingen anledning att se mitt exempel som en framgångsformel. Jag vill istället att vi respekterar och uppskattar alla de mikroföretagare som år ut och år in är fullständigt okreativa och bara kör vidare på en sedan länge upptrampad stig. Som gör detta väl inövade arbete med en precision och elegans som vi andra har nytta och glädje av. Jag vill att vi slutar att förvänta oss att de ska vara entreprenöriella och utveckla sina företag och istället unnar dem att bli rika och lyckliga på att göra precis det de är bra på och inget annat.
