Så härligt osvenskt - och ändå så svenskt i slutändan!
4 april,
2014
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
4 minuters läsning
Det sägs att svenska ungdomar är lata och håglösa. Det sägs att vi svenskar är trygghetsnarkomaner, som inte vågar gå utanför de upptrampade stigarna. Det sägs att Jante-lagen ligger som en våt filt över alla i det här landet. Ikväll fick jag vara med om något som går tvärs emot dessa och många andra fördomar. Jag hoppas det inte var undantaget som bekräftar regeln.
I min hemstad Jönköping finns en teknisk högskola. I Australien anordnas vartannat år en racertävling tvärs över kontinenten för bilar som drivs uteslutande med solenergi. För några år sedan fick en lärare på vår tekniska högskola för sig att några av hans studenter skulle kunna bygga den första svenska deltagarbilen i det exklusiva solbilsracet. Omöjligt, sa de flesta. Vansinnigt, sa andra. Ge upp, sa de själva flera gånger.
Men Magnus Andersson, läraren, gav inte upp. Det blev en kurs i solbilskonstruktion som 18 studenter hoppade på. De gav heller inte upp, trots att de fick tusen och en anledningar att göra det. De lärde sig allt de behövde kunna om elektronik, mekanik, solceller, projektledning, sponsring och reglerna för solbilstävlingen. De testade sina idéer i datorsimuleringar, byggde en lång rad prototyper, skaffade sponsorer, byggde bildelar, förkastade, byggde nytt, testkörde och till slut var de där i Australien, hela teamet, med en fullt fungerande och väldigt snygg bil. Men problemen slutade inte där. I den australiensiska hettan sattes bilen på allvar på prov och hela teamet arbetade dygnet runt för att fixa allt som behövdes för att göra den startklar. Ändå hann den knappt starta innan den fick första punkteringen och den andra kom i slutet av samma dag.
Många hade gett upp för mycket mindre, men de här ungdomarna fortsatte att kämpa och svetsades på allvar samman som ett team. De agerade, för att använda en vanlig klyscha, väldigt osvenskt. De slängde trygghet och bekvämlighet all världens väg för att uppnå sitt mål: att vinna tävlingen! Att bara sätta upp det målet som kompletta nybörjare vittnar väl om en osvensk attityd som heter duga.
Att säga att de misslyckades i slutändan är givetvis helt fel. De vann förvisso inte tävlingen, de körde inte ens hela vägen in i mål (ett öde som de för övrigt delade med en majoritet av tävlingsdeltagarna), men det var givetvis en osannolik triumf att de överhuvud taget tog sig till startlinjen. Att de sedan körde på enbart solenergi genom halva Australien och därtill med en av tävlingens absolut högsta snitthastigheter (så länge det fungerade) är inget annat än en bragd.
På frågan om vilket som var deras största misstag, svarade teamet att de egentligen inte hade gjort några misstag, de hade bara samlat på sig en massa erfarenheter och lärdomar. Vilken underbart positiv inställning. Sann entreprenörsanda. Kanske till och med osvenskt!
Men ändå... Om det var något som fällde dem i slutändan, så var det svenskheten. Svenskar följer regler, svenskar gör rätt, svenskar har koll. Jönköpingsteamet hade full koll på alla tävlingsregler och vikte sig dubbla för att följa dem till punkt och pricka. Således var de det enda team som blev godkänt i den obligatoriska tävlingskontrollen redan vid första försöket. De andra hade kompromissat så där lite lagom, som man gör i många andra länder och räknade med att få godkänt på andra försöket.
De var också väldigt noga med att följa hastighetsgränserna. Man fick nämligen inte köra långsammare än 50km/h på de allmänna vägar som tävlingen gick på. Inga problem för en bil som snittade 85km/h när den inte hade punktering. Att många andra team körde i 25km/h brydde sig våra laglydiga svenska ungdomar inte om. Men så kom den olycksaliga kastvinden, just på toppen av en backe, med sluttningar nedåt på båda sidor. I den höga farten var bilen ett lätt byte för den kraftiga ökenvinden och for som en vante nedför sluttningen.
Men de kom långt ifrån sist i tävlingen, trots att bilen fick fraktas på trailer den sista biten till Adelaide. Stolta och raka i ryggen bar teamet bilen de sista hundra meterna fram till mållinjen. Så otroligt osvenskt, men ändå på något vis också riktigt svenskt.
Det finns hopp även för Sverige när man får träffa ungdomar med sådan entreprenörsglöd. Lyckliga de arbetsgivare som får anställa dem - om de nu inte bildar egna företag hela bunten. Det blir nog svårt att slå sig till ro i en underordnad position efter en så här häftig upplevelse.
Läs mer om solbilssatstningen och låt dig också hänföras här: http://jusolarteam.com/
Och det kanske bästa av allt: det blir en ny svensk solbil i 2015 års race! Gissa vem som kommer att vara med och sponsra den satsningen också!
I min hemstad Jönköping finns en teknisk högskola. I Australien anordnas vartannat år en racertävling tvärs över kontinenten för bilar som drivs uteslutande med solenergi. För några år sedan fick en lärare på vår tekniska högskola för sig att några av hans studenter skulle kunna bygga den första svenska deltagarbilen i det exklusiva solbilsracet. Omöjligt, sa de flesta. Vansinnigt, sa andra. Ge upp, sa de själva flera gånger.
Men Magnus Andersson, läraren, gav inte upp. Det blev en kurs i solbilskonstruktion som 18 studenter hoppade på. De gav heller inte upp, trots att de fick tusen och en anledningar att göra det. De lärde sig allt de behövde kunna om elektronik, mekanik, solceller, projektledning, sponsring och reglerna för solbilstävlingen. De testade sina idéer i datorsimuleringar, byggde en lång rad prototyper, skaffade sponsorer, byggde bildelar, förkastade, byggde nytt, testkörde och till slut var de där i Australien, hela teamet, med en fullt fungerande och väldigt snygg bil. Men problemen slutade inte där. I den australiensiska hettan sattes bilen på allvar på prov och hela teamet arbetade dygnet runt för att fixa allt som behövdes för att göra den startklar. Ändå hann den knappt starta innan den fick första punkteringen och den andra kom i slutet av samma dag.
Många hade gett upp för mycket mindre, men de här ungdomarna fortsatte att kämpa och svetsades på allvar samman som ett team. De agerade, för att använda en vanlig klyscha, väldigt osvenskt. De slängde trygghet och bekvämlighet all världens väg för att uppnå sitt mål: att vinna tävlingen! Att bara sätta upp det målet som kompletta nybörjare vittnar väl om en osvensk attityd som heter duga.
Att säga att de misslyckades i slutändan är givetvis helt fel. De vann förvisso inte tävlingen, de körde inte ens hela vägen in i mål (ett öde som de för övrigt delade med en majoritet av tävlingsdeltagarna), men det var givetvis en osannolik triumf att de överhuvud taget tog sig till startlinjen. Att de sedan körde på enbart solenergi genom halva Australien och därtill med en av tävlingens absolut högsta snitthastigheter (så länge det fungerade) är inget annat än en bragd.
På frågan om vilket som var deras största misstag, svarade teamet att de egentligen inte hade gjort några misstag, de hade bara samlat på sig en massa erfarenheter och lärdomar. Vilken underbart positiv inställning. Sann entreprenörsanda. Kanske till och med osvenskt!
Men ändå... Om det var något som fällde dem i slutändan, så var det svenskheten. Svenskar följer regler, svenskar gör rätt, svenskar har koll. Jönköpingsteamet hade full koll på alla tävlingsregler och vikte sig dubbla för att följa dem till punkt och pricka. Således var de det enda team som blev godkänt i den obligatoriska tävlingskontrollen redan vid första försöket. De andra hade kompromissat så där lite lagom, som man gör i många andra länder och räknade med att få godkänt på andra försöket.
De var också väldigt noga med att följa hastighetsgränserna. Man fick nämligen inte köra långsammare än 50km/h på de allmänna vägar som tävlingen gick på. Inga problem för en bil som snittade 85km/h när den inte hade punktering. Att många andra team körde i 25km/h brydde sig våra laglydiga svenska ungdomar inte om. Men så kom den olycksaliga kastvinden, just på toppen av en backe, med sluttningar nedåt på båda sidor. I den höga farten var bilen ett lätt byte för den kraftiga ökenvinden och for som en vante nedför sluttningen.
Men de kom långt ifrån sist i tävlingen, trots att bilen fick fraktas på trailer den sista biten till Adelaide. Stolta och raka i ryggen bar teamet bilen de sista hundra meterna fram till mållinjen. Så otroligt osvenskt, men ändå på något vis också riktigt svenskt.
Det finns hopp även för Sverige när man får träffa ungdomar med sådan entreprenörsglöd. Lyckliga de arbetsgivare som får anställa dem - om de nu inte bildar egna företag hela bunten. Det blir nog svårt att slå sig till ro i en underordnad position efter en så här häftig upplevelse.
Läs mer om solbilssatstningen och låt dig också hänföras här: http://jusolarteam.com/
Och det kanske bästa av allt: det blir en ny svensk solbil i 2015 års race! Gissa vem som kommer att vara med och sponsra den satsningen också!
