Sveriges välutbildade anställda är fegisar med dåligt självförtroende
18 september,
2012
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Vi svenskar är uppfinningsrika men samtidigt fega och har dåligt självförtroende. Och vi blir allt fegare och får allt sämre självförtroende i takt med högre utbildning och stigande lön.
Det visar rapporten Entreprenörskap i Sverige 2012 från Entreprenörskapsforum.
Rapporten har redan citerats av Driva Eget. Per Thulin, forskaren bakom rapporten, berättade att bara 5,8 procent av landets befolkning 18-64 år är entreprenörer.
Jag har läst rapporten och även frågat Per Thulin hur de har definierat entreprenörer. Rapporten ingår i en internationell studie som heter Global Entrepreneurship Monitor (GEM). Som entreprenör räknas:
"Andel av befolkningen som just nu äger och driver ett etablerat företag som betalat ut lön eller annan ersättning till ägaren i minst 42 månader".
Måttet innefattar även människor med huvuddelen av sin försörjning av en anställning utanför företaget.
Verksamheter som inte ens kan försörja sin ägare kan troligen inte anställa någon. Ett bättre mått vore andel av befolkningen med hela försörjningen av ett företag som man själv äger och driver.
Mina egna efterforskningar visar att det finns högt räknat 200 000 ägarledda företag som åtminstone försörjer ägaren på heltid. Sverige har 5,8 miljoner invånare i åldern 18-64 år. Min slutsats är att andelen entreprenörer bara är 3,5 procent.
Sverige har oavsett hur man mäter en lägre entreprenöriell aktivitet än jämförbara länder. Bara på en punkt avviker vi i positivt avseende. Sverige har i särklass flest anställda inblandade i entreprenöriell verksamhet.
Gruppen brukar kallas intraprenörer och är närmare 14 procent av den vuxna befolkningen. Ju högre utbildning och lön, desto större andel intraprenörer.
Intressant är vilka risker intraprenörerna anser sig ta. För oss företagare handlar det om personlig borgen, inteckningar i fast egendom och andra former av långtgående ekonomiskt ansvar. Det är risker som anställda inte är i närheten av. De är rädda för att förlora status och skada karriären.
Varför lämnar inte dessa entreprenörer sina anställningar och startar egna företag? Svaret finns i rapporten. Intraprenörerna är mer positiva till möjligheterna att starta och driva företag i Sverige än vad vi etablerade företagare är. Men själva vågar de inte.
Anställdas entreprenörer har högre utbildning är fristående entreprenörer. Märkligt nog tycker de att deras kunskaper och färdigheter för att starta ett företag är lägre än för oberoende entreprenörer.
Min gissning är att oviljan att bli företagare varken beror på utbildning eller mod. Det är helt enkelt för riskfyllt och inte tillräckligt attraktivt att driva företag. Därför väljer människor med bäst förutsättningar att låta bli.
Det visar rapporten Entreprenörskap i Sverige 2012 från Entreprenörskapsforum.
Rapporten har redan citerats av Driva Eget. Per Thulin, forskaren bakom rapporten, berättade att bara 5,8 procent av landets befolkning 18-64 år är entreprenörer.
Jag har läst rapporten och även frågat Per Thulin hur de har definierat entreprenörer. Rapporten ingår i en internationell studie som heter Global Entrepreneurship Monitor (GEM). Som entreprenör räknas:
"Andel av befolkningen som just nu äger och driver ett etablerat företag som betalat ut lön eller annan ersättning till ägaren i minst 42 månader".
Måttet innefattar även människor med huvuddelen av sin försörjning av en anställning utanför företaget.
Verksamheter som inte ens kan försörja sin ägare kan troligen inte anställa någon. Ett bättre mått vore andel av befolkningen med hela försörjningen av ett företag som man själv äger och driver.
Mina egna efterforskningar visar att det finns högt räknat 200 000 ägarledda företag som åtminstone försörjer ägaren på heltid. Sverige har 5,8 miljoner invånare i åldern 18-64 år. Min slutsats är att andelen entreprenörer bara är 3,5 procent.
Sverige har oavsett hur man mäter en lägre entreprenöriell aktivitet än jämförbara länder. Bara på en punkt avviker vi i positivt avseende. Sverige har i särklass flest anställda inblandade i entreprenöriell verksamhet.
Gruppen brukar kallas intraprenörer och är närmare 14 procent av den vuxna befolkningen. Ju högre utbildning och lön, desto större andel intraprenörer.
Intressant är vilka risker intraprenörerna anser sig ta. För oss företagare handlar det om personlig borgen, inteckningar i fast egendom och andra former av långtgående ekonomiskt ansvar. Det är risker som anställda inte är i närheten av. De är rädda för att förlora status och skada karriären.
Varför lämnar inte dessa entreprenörer sina anställningar och startar egna företag? Svaret finns i rapporten. Intraprenörerna är mer positiva till möjligheterna att starta och driva företag i Sverige än vad vi etablerade företagare är. Men själva vågar de inte.
Anställdas entreprenörer har högre utbildning är fristående entreprenörer. Märkligt nog tycker de att deras kunskaper och färdigheter för att starta ett företag är lägre än för oberoende entreprenörer.
Min gissning är att oviljan att bli företagare varken beror på utbildning eller mod. Det är helt enkelt för riskfyllt och inte tillräckligt attraktivt att driva företag. Därför väljer människor med bäst förutsättningar att låta bli.
