Vad menar du med karriär?
27 augusti,
2009
•
3 minuters läsning
I förra inlägget förklarade jag rätt enkelt varför det är så viktigt att vi har förebilder som kan visa på att ingenting är omöjligt utan att det omöjliga tar bara lite längre tid. Men vad innehar en bra förebild för egenskaper och vad gör denna som är så enastående i dina ögon.Kvinna/man karriär vs familjeliv med barn.
Jag läser hur mycket de lyckosamma jobbar, många diskussioner om vem som tar hand om barnen etc. För flera nummer sedan i affärstidningen "Passion for business" skrev en man en krönika.
Den handlade om att om han hade varit den som jobbat hemma, tagit hand om barnen och allt som tillhör deras vardag så skulle han inte ha kunnat göra sådan framsteg på sitt jobb, fatta alla besluten med rätt fokus.
Han berättade att när han var pappaledig så gick all hans fokus till barnen och hemmet. Han ifrågasatte hela debatten om DET VERKLIGEN GÅR ATT GÖRA KARRIER OCH HA EN VÄL FUNGERANDE FAMILJ på hemmaplan? Oavsett om man är man eller kvinna.
Man pratar så mycket om att barnen alltid ska gå före, att deras uppväxt är viktigast och att de mår bäst i en familj där de får den bekräftelse, uppmärksamhet som de behöver. Hjälp och stöd med att bli individer som ska ut i livet. Att göra karriär, slita upp barnen tidigt på morgonen, hämta dem sent om man nu ens hämtar dem själv utan man har en barnflicka eller något liknande. Städhjälp är självklart och matlagning vet jag inte riktigt hur det fixar sig etc.
Är det för barnens bästa? eller är det föräldrarna som behöver nära sitt ego, förverkliga sig själv och känna sig betydande i detta liv som styr?
Denna krönika har jag tänkt MASSOR på och jag såg INTE att den följdes upp på något sätt alls. Ingen svarade på den. Det blev liksom TYST om detta. Därav jag blir mer fundersam och mina tankar återkommer till den då och då.
Vad är Karriär för dig? Vad är en förebild för dig?
Jag kan väldigt SNABBT uttala mig om att jag ser INGA förebilder i de som tjänar mängder med pengar (vilket för mig betyder hårt jobb & slit = frånvarande person från det sociala livet med familjen), som arbetar så fort tillfället ges, kliver upp mitt i natten för att arbeta, smiter iväg på helgen för att arbeta. De har styrelseuppdrag men har ingen större kontroll på vad för befogenheter de har och vad som händer om det kommer upp obekväma frågor.
De ser glåmiga ut, kvinnor är välmålade (sminkade) i sina uppsnoffsade designkläder med de rätta accessoarer, umgås med rätt personer, syns i vimlet både här och där och de har ofta en lätt stirrande och tom blick. I örat sitter snäckan och sladden hänger ned till telefonen och helst ligger en liten smidig laptop i knät. Jag har sett dem - i mängder på flygplatsen, större sammankomster, väntrummet hos tandläkaren etc.Har även haft dem med i rehabprogram för stressrelaterade sjukdomar.
Mina förebilder ser friska ut, klar i hyn, glädje och glimt i ögonvrån, ler ständigt och tar sig tid att byta några fraser om man är nära. De är inte uppklädda till tänderna, matchade grejer till hela utstyrseln utan är vardagskläddsnygga. De strävar inte efter att jobba så mycket som möjligt och att driva flera bolag samtidigt.
De pratar varmt om sin familj och att träffa barnen, gör hellre små utflykter än att resa på två veckors kompensations kvalitetstidscharter varje år för att komma undan jobbet. För är man hemma så jobbar man, i alla fall är alltid jobbtelefonen påslagen! Kan inte slappna av och bara njuta och vara utan deras samtal återkommer hela tiden till, ja jobbet.
Mina förebilder tar vara på livet, tar semester även om inte bilen ska besiktas utan för att njuta av tillvaron, att umgås med familjen och andra. Som har en rik fritid som väger upp jobbet och som LEVER fullt UT.
JA, FINNS DE ÖVERHUVUDTAGET IDAG? FINNS DET NÅGON DÄR UTE?
är det en utopi kanske...
Vad säger ni?
Lisbet
www.halsozam.com
Jag läser hur mycket de lyckosamma jobbar, många diskussioner om vem som tar hand om barnen etc. För flera nummer sedan i affärstidningen "Passion for business" skrev en man en krönika.
Den handlade om att om han hade varit den som jobbat hemma, tagit hand om barnen och allt som tillhör deras vardag så skulle han inte ha kunnat göra sådan framsteg på sitt jobb, fatta alla besluten med rätt fokus.
Han berättade att när han var pappaledig så gick all hans fokus till barnen och hemmet. Han ifrågasatte hela debatten om DET VERKLIGEN GÅR ATT GÖRA KARRIER OCH HA EN VÄL FUNGERANDE FAMILJ på hemmaplan? Oavsett om man är man eller kvinna.
Man pratar så mycket om att barnen alltid ska gå före, att deras uppväxt är viktigast och att de mår bäst i en familj där de får den bekräftelse, uppmärksamhet som de behöver. Hjälp och stöd med att bli individer som ska ut i livet. Att göra karriär, slita upp barnen tidigt på morgonen, hämta dem sent om man nu ens hämtar dem själv utan man har en barnflicka eller något liknande. Städhjälp är självklart och matlagning vet jag inte riktigt hur det fixar sig etc.
Är det för barnens bästa? eller är det föräldrarna som behöver nära sitt ego, förverkliga sig själv och känna sig betydande i detta liv som styr?
Denna krönika har jag tänkt MASSOR på och jag såg INTE att den följdes upp på något sätt alls. Ingen svarade på den. Det blev liksom TYST om detta. Därav jag blir mer fundersam och mina tankar återkommer till den då och då.
Vad är Karriär för dig? Vad är en förebild för dig?
Jag kan väldigt SNABBT uttala mig om att jag ser INGA förebilder i de som tjänar mängder med pengar (vilket för mig betyder hårt jobb & slit = frånvarande person från det sociala livet med familjen), som arbetar så fort tillfället ges, kliver upp mitt i natten för att arbeta, smiter iväg på helgen för att arbeta. De har styrelseuppdrag men har ingen större kontroll på vad för befogenheter de har och vad som händer om det kommer upp obekväma frågor.
De ser glåmiga ut, kvinnor är välmålade (sminkade) i sina uppsnoffsade designkläder med de rätta accessoarer, umgås med rätt personer, syns i vimlet både här och där och de har ofta en lätt stirrande och tom blick. I örat sitter snäckan och sladden hänger ned till telefonen och helst ligger en liten smidig laptop i knät. Jag har sett dem - i mängder på flygplatsen, större sammankomster, väntrummet hos tandläkaren etc.
Har även haft dem med i rehabprogram för stressrelaterade sjukdomar.
Mina förebilder ser friska ut, klar i hyn, glädje och glimt i ögonvrån, ler ständigt och tar sig tid att byta några fraser om man är nära. De är inte uppklädda till tänderna, matchade grejer till hela utstyrseln utan är vardagskläddsnygga. De strävar inte efter att jobba så mycket som möjligt och att driva flera bolag samtidigt.
De pratar varmt om sin familj och att träffa barnen, gör hellre små utflykter än att resa på två veckors kompensations kvalitetstidscharter varje år för att komma undan jobbet. För är man hemma så jobbar man, i alla fall är alltid jobbtelefonen påslagen! Kan inte slappna av och bara njuta och vara utan deras samtal återkommer hela tiden till, ja jobbet.
Mina förebilder tar vara på livet, tar semester även om inte bilen ska besiktas utan för att njuta av tillvaron, att umgås med familjen och andra. Som har en rik fritid som väger upp jobbet och som LEVER fullt UT.
JA, FINNS DE ÖVERHUVUDTAGET IDAG? FINNS DET NÅGON DÄR UTE?
är det en utopi kanske...
Vad säger ni?
Lisbet
www.halsozam.com
