<![CDATA[Man ska inte starta företag med sina vänner, brukar det heta. För Ashkan och Saeid är det rena lyckoträffen! FOTO HANS ALM]]>

Så byggde Ashkan Pouya och Saeid Esmaeilzadeh miljardimperiet Serendipity Group

Yasemin Bayramoglu

Uppdaterades: 6 december, 2019
Publicerades: 22 november, 2019

Trots att det gått drygt trettio år sedan flykten från Iran präglas Ashkan Pouya och Saeid Esmaeilzadehs än av den tuffa resan. Den har lärt dem att ta vara på friheten – och göra det mesta av sina liv. Det gör de. Nu värderas bolagen de byggt inom Serendipity Group till fyra miljarder.

”Vad tänker du på min son”, säger pappa Ali.

”Jag vill köpa ett bolag som kostar 725 miljoner kronor”, säger Ashkan.

”Hur mycket pengar har du då?” frågar Ali.

”Inga”, svarar Ashkan.

Ordväxlingen är hämtad ur nya boken Miljardmakarna, som handlar om Ashkan Pouya och Saeid Esmaelizadeh. Samtalet beskriver det som blev en smått osannolik affär 2012, då ett litet okänt svenskt företag, Diamorph, på bara tre månader köpte ett jämförelsevis jättestort företag i England, Tenmat.

Osannolik eller inte. Den känns symbolisk för Ashkan och Saeid.

Sedan dess har mycket hänt. Nu har de ett stort kontor på Stureplan. Nio företag samlas under namnet Serendipity Group. Förutom fabriken i England har de en annan i Tjeckien. Och massor av anställda.

Företagsgruppen värderas i dag till fyra miljarder. De siktar på att ha nått tio om fyra år.

Vi går över de persiska mattorna genom kontoret. En påminnelse om var resan faktiskt tog sin start, i början av 80-talet, efter revolutionen i Iran 1979. Bådas föräldrar var regimkritiker. Flykten blev ett sätt att överleva.

Saeid var åtta år när de 1982 gav sig iväg över bergen med sikte på Turkiet. En vandring som skulle ta tre veckor, i trettio minusgrader. De gick under nätterna i skydd av mörkret. Saeid fick sitta upp på en häst. Han var så nedkyld att han inte klarade att stå på benen efter timmar på hästryggen.

Vid ett tillfälle blev det panik. Mamman var så utmattad att hon tappat taget om Saeids lillasyster. När de väl lyckades hitta systern i mörkret var hon livlös. I nästa by försökte de få liv i den blånade lilla flickan. Just som allas hopp började rinna ut drog hon så ett andetag. Resan kunde fortsätta.

Ashkans flykt var annorlunda. Hans pappa hade fängslats och torterats. Efter frisläppandet flydde han landet, fick såsmåningom flyktingstatus från FN och hjälp att komma till Sverige där familjen kunde återförenas 1986. I Iran hade barnen tvingats låtsas att pappa inte alls var deras pappa. De visste att minsta felsägning kunde leda till hans död.

Saeids familj hamnade såsmåningom i Husby i Stockholm, Ashkans utanför Gävle.

Som barn vill man passa in. Vara som alla andra. Det blev svårt för Ashkan och Saeid. Men när familjerna av en slump fick kontakt fann pojkarna  varandra. Familjerna kom att fira lov och semestrar ihop. Där fanns en samhörighet. Gemensamma erfarenheter.

Ashkan berättar i boken om hur han blev retad i skolan för att han var så duktig. En plugghäst. Han som kom från en kultur där det var coolt att vara duktig! I Sverige var det tvärtom. Inte heller lärarna var ett självklart stöd. I stället för att uppmuntra eleven som räknat fortare än någon annan, suckade matteläraren ”den boken skulle ju räcka hela året”.

Läs också: Från Vällingby till miljardbolag

Men har man lyckan att leva i en demokrati ska man ta tillvara på sin chans. Det fick både Saeid och Ashkan med sig hemifrån. Att utbilda sig var självklart.

Båda hade en stark tävlingsinstinkt. Saeid läste in kemiutbildningen på rekordtid. Han blev så småningom Sveriges yngste docent i kemi, vid 28 års ålder. Ashkan bestämde sig i stället för att bli världsmästare i jujutsu. Han lyckades – och lärde sig samtidigt hur man fixar smart sponsring. Året var 2000.

Hur mycket lever ni med flykten i dag?
– Jag tror den har påverkat oss väldigt mycket och präglar oss fortfarande. Ashkan har alltid en viss känsla av osäkerhet och paranoia, säger Saeid.
– Ja, allt kan hända! Jag planerar för alla eventualiteter, bekräftar Ashkan.

Är det bra för företaget?
– Vi har gått igenom olika typer av trauman och jag tror att det har lett till positiva saker i företagsbyggandet. Vi vågar göra saker. Jag brukar tänka ”det här kommer inte att döda oss i alla fall, fast det kanske gör lite ont”, säger Saeid.

– Jag tror att man vågar mer när man förstår vad friheten är värd. När man inte tar den för given vill man ta vara på sina möjligheter mycket mer, säger Ashkan.

– Vi vågar mer, men vi är inte mer riskbenägna än andra. Vi är däremot väldigt beräknande och noga med vad som är reell risk och upplevd risk. Många gånger upplevs saker som riskabla, men när man bryter ner dem rationellt ser man att det inte är riskfyllt och då kan man göra bra grejer. Människor drivs väldigt mycket av känslor ändå, säger Saeid.

Med insikten om att det kanske kommer att göra ont, men inte döda, tillåter de sig att testa och misslyckas. Så länge det är hanterbara misslyckanden.

Är svenskar för trygga rentav?

Ashkan och Saeid nickar och ler. Så är det helt klart.

Ändå beskriver Saeids närmsta kompis på universitetet honom i boken som att han var så dålig på att vara invandrare, för han var så bra på att vara svensk. Och han berättade aldrig om sin bakgrund när de var yngre.

Med nya boken blir deras historia allmängods.

Har det hänt något längs vägen?
– Det har nog det. När jag gick på universitetet var min bild av min framtid att jag ville bygga en Svensson-familj, säger Saeid och skrattar.

Det skulle inte bli så. En misslyckad kylningsprocess i labbet på universitetet gjorde att han uppfann världens hårdaste glas.

Tack vare det sitter de i dag i det där stora kontoret på Stureplan. För vad gör man med världens hårdaste glas? Saeid började diskutera med Ashkan, som vid det laget läst till ekonom. Tillsammans bestämde de sig för att starta företag. Det som sedan hände låter lite som en saga. Professor Sven Lidin på Stockholms universitet tog Saeid under sina vingar och gick dessutom med på att bli ledamot i företagets styrelse. Diamorph hade då kontoret på universitetet.

Andra forskare flockades runt dem. Kunde de också få hjälp med att få ut sina upptäckter på marknaden? Det fanns ett stort glapp mellan forskare och slutkunder. Få visste hur man skulle göra för att omsätta ett forskningsresultat i en aha-upplevelse i kundledet.

Sven Lidin blev den förste i en rad oerhört viktiga mentorer, som kom att öppna sina kontaktnät som gjorde att två iranska killar fick in var sin fot bland Sveriges mäktigaste affärsmän och -kvinnor.

Men Ashkan och Saeid fick inte bara in var sin fot. De fick även sina nya kontakter att anstränga sig enormt hårt.
– Det är många som stuckit ut hakan för vår skull, säger Saeid.

– Visst är det otroligt att det finns sådana människor! Det finns många sådana, säger Ashkan.

Varför kan man undra. En faktor är Djingis Khan ska det visa sig …

Som härförare ska man kriga längst fram i ledet som Djingis gjorde, menar Saeid. Engagemang smittar. Har man inte drivet själv tröttnar andra också. Därför krigar han och Ashkan tillsammans längst fram och får andra trupper att ansluta.

Jätteaffären om Tenmat är ett praktexempel på just det. De var många som slet för att få ihop de där 725 miljonerna.

Säljaren i England, Tony Moore, trodde knappast att det skulle bli någon affär när han såg den unge killen från Sverige. Men nyfikenheten växte snabbt. Ashkan var inte riktigt den vanliga typen av affärskontakter som Tony brukat ha att göra med.
– Bolag tenderar att vara ganska fyrkantiga. Men när man som vi kommit från en värld till en annan har man fördelen att man förstår olikheter. Man kan överbrygga skillnader på ett bättre sätt eftersom vi fått automatisk träning i det, säger Ashkan.

Allt handlar om att bygga relationer och förtroende. Och det gjorde de bra.

I motsats till den mångåriga erfarenheten hos styrelsemedlemmarna i Serendipity, har Ashkan och Saeid en helt annan strategi när de rekryterar vd:ar. Då är de snarare ute efter motsatsen. Huvudsaken är att de är välutbildade och med rätt inställning. Gärna två utbildningar. Gärna från olika delar av världen.
– Det är verkligen ett värde i oerfarenhet eller om man kan kalla det naivitet. När man parar ihop det driv, som en person har som inte känner av några ramar utan tycker att allt är möjligt, med erfarenheten från en mentor, då blir det väldigt bra, säger Ashkan.

Olikheter berikar. Fast tror man att Ashkan och Saeid själva är lika så bedrar man sig också. För även om de har många gemensamma referenspunkter i livet, är personligheterna olika. När de började jobba ihop var det delade meningar om mycket. Forskaren och ekonomen pratade inte samma språk. Hade inte samma drivkrafter.
– Ojojoj, hade det inte varit för att vi var så nära vänner från början så hade det aldrig blivit något, säger Saeid och skakar på huvudet:

– Men vi hade tillräckligt stort förtroendekapital för varandra för att klara att det käkades på.

Kompromissa har de däremot aldrig gjort. Och det är en styrka, menar de.
– Ashkan har alltid sista ordet när det gäller investeringar, för han är bättre på det. Men när det gäller andra frågor i bolaget är principen att vi bestämmer oss för att testa en väg om vi inte är överens. Det är otroligt viktigt att den som leder ett projekt verkligen tror på det man ska göra.

I Sverige högaktar man ju annars konsensustänkandet. Alla ska vara överens. Detta gillar de inte.
– Det är viktigt att en stor del av beslutet sitter hos den som ska leva med genomförandet. Men själva beslutsfattandet är överskattat. Det finns ganska få irreversibla beslut. Det viktigaste är att komma igång, så får man justera längs vägen, säger Ashkan.

I dag är det alltså nio företag som ingår i Serendipity Group. Här forskas om allt från vad som orsakar pälsallergi, till miljövänligt impregneringsmedel och alternativa metoder för att behandla artros.

Världens hårdaste glas blev till slut keramiska slitkomponenter, efter att ha utvecklat produkten med kunderna. Inget konstigt i det. Man ska inte fästa sig för mycket vid sin grundidé, det är nästan alltid något annat som man kommer att göra att man lyckas, menar de.

Nästan 15 år har gått sedan det där misslyckade experimentet. 15 år av intensivt jobb. Men roligt jobb. Semester verkar inte någon av dem gilla.
– Enda funktionen med semester är att komma bort från det svenska vintervädret. Jag är så fokuserad på det jag gör för tillfället, jag vill inte åka bort, säger Ashkan och Saeid fyller i:

– Ja, semestrar är faktiskt väldigt stressfyllda. Jag återhämtar mig inte då. Min bästa återhämtning är när vi får ett projekt i hamn. Då blir jag avslappnad på ett särskilt sätt. Det är så mycket spänningar innan, men just det ögonblicket …

Fler projekt på gång? Återhämtning i sikte?
– Det är alltid saker på gång. Men när det gäller noterade bolag får man ju inte säga något. Fast jag tror att det kommer att ha hänt saker före nyår, säger Ashkan och passar på att hylla startupscenen:

– Det är helt annorlunda nu mot för tio år sedan. På många sätt är dagens startups som 70-talets aktivister – det är så här man förändrar världen. Det är en stor kraft som Sverige har nu – många som håller på och bygger framtiden.

Läs också: Alexander Pärleros tips för framgång

Artikeln är uppdaterad 2019-11-22. Original från 2017.