Därför tar jag lockpriser framför acceptpriser varje dag i veckan
1 november,
2013
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
Alla yrkeskårer av företagare dras med sina problem. För fastighetsmäklarna har så kallade lockpriser blivit en förtroendefråga som skakat branschen.
Utgångspriserna läggs lägre än marknadsvärdet och det leder till skenande budgivningar, hävdar kritikerna. Arga bostadsspekulanter känner sig lurade på konfekten när en lägenhet som annonserats ut för 2 miljoner plötsligt går för 2,5 miljoner, eller till och med 3 miljoner.
För att stävja denna tydligen hemska verklighet har man infört vad som kallas acceptpriser. Det finns många olika definitioner, men det handlar om att utgångspriset ska hamna närmare det pris bostaden till slut säljs för.
Men nu kan man läsa i tidningarna att det återigen finns ett glapp mellan utgångspriser och slutpriser, och bostadsspekulanterna är arga igen. Till det har jag två kommentarer.
För det första måste man ju ha viss förståelse för att mäklarna har svårt att sätta korrekta utgångspriser när bostadsmarknaden på många håll i Sverige stigit med 15 procent på ett år.
Men strunta i den lilla detaljen, för det är inte poängen. Den är i stället:
DETTA ÄR EN AV DE MEST FELRIKTADE DISKUSSIONER JAG HAR LYSSNAT PÅ DE SENASTE ÅREN. DET ÄR JU LOCKPRISERNA SOM SKAPAR TRYGGHET FÖR KÖPARE OCH SÄLJARE.
För om mäklarna har svårt att värdera en lägenhet, hur ska då vi vanliga köpare och säljare kunna göra det?
Med dagens accepterade priser är det säljaren som anger vad han vill ha, och köparnas roll att möta det budet eller komma med ett motbud. Det är ju ett livsfarligt system som i värsta fall gör att oerfarna köpare, eller de som verkligen är i behov av en bostad, riskerar att köpa den alldeles för dyrt. Eller att en säljare riskerar att sälja alldeles för billigt.
Med ”lockpriserna” som bas blev det alltid en budgivning ja, men det var ju den budgivningen som visade vad lägenheten faktiskt var värd enligt marknaden. När affären var klar kunde du vara trygg i att det var flera andra som var beredda att betala nästan lika mycket som du för bostaden.
Det är ju ett mycket tryggare system för alla inblandade.
I andra auktionsförfaranden börjar man nästan alltid lågt och låter marknaden bestämma, därav kan vi tala om marknadspriser. I många fall börjar man på 0 kronor, och alla är ändå medvetna om att tavlan, soffan eller vad det nu kan vara inte är gratis för det. Ingen blir ju jättearg när den där Mingvasen rusar i pris på nätauktionen.
Men när det gäller den största affären många (de flesta) av oss gör, då ska tydligen priserna sättas utifrån hur mycket säljaren och köparen ”känner” att lägenheten är värd.
Att spekulanterna är arga på ”lockpriserna” (jag tänker fortsätta att sätta ordet inom citationstecken) beror ju så klart på att de på en stigande bostadsmarknad inte har råd att köpa den bostad de vill ha. Och det kanske är förståeligt, men det är ju inte auktionsförfarandets fel.
Nej, här är mitt förslag. Börja alla budgivningar på 0 kronor och låt marknaden och spekulanterna bestämma vad bostaden är värd. Det är det bästa sättet att se till att ingen blir lurad på 100 000-tals kronor i den ena riktningen eller den andra.
Utgångspriserna läggs lägre än marknadsvärdet och det leder till skenande budgivningar, hävdar kritikerna. Arga bostadsspekulanter känner sig lurade på konfekten när en lägenhet som annonserats ut för 2 miljoner plötsligt går för 2,5 miljoner, eller till och med 3 miljoner.
För att stävja denna tydligen hemska verklighet har man infört vad som kallas acceptpriser. Det finns många olika definitioner, men det handlar om att utgångspriset ska hamna närmare det pris bostaden till slut säljs för.
Men nu kan man läsa i tidningarna att det återigen finns ett glapp mellan utgångspriser och slutpriser, och bostadsspekulanterna är arga igen. Till det har jag två kommentarer.
För det första måste man ju ha viss förståelse för att mäklarna har svårt att sätta korrekta utgångspriser när bostadsmarknaden på många håll i Sverige stigit med 15 procent på ett år.
Men strunta i den lilla detaljen, för det är inte poängen. Den är i stället:
DETTA ÄR EN AV DE MEST FELRIKTADE DISKUSSIONER JAG HAR LYSSNAT PÅ DE SENASTE ÅREN. DET ÄR JU LOCKPRISERNA SOM SKAPAR TRYGGHET FÖR KÖPARE OCH SÄLJARE.
För om mäklarna har svårt att värdera en lägenhet, hur ska då vi vanliga köpare och säljare kunna göra det?
Med dagens accepterade priser är det säljaren som anger vad han vill ha, och köparnas roll att möta det budet eller komma med ett motbud. Det är ju ett livsfarligt system som i värsta fall gör att oerfarna köpare, eller de som verkligen är i behov av en bostad, riskerar att köpa den alldeles för dyrt. Eller att en säljare riskerar att sälja alldeles för billigt.
Med ”lockpriserna” som bas blev det alltid en budgivning ja, men det var ju den budgivningen som visade vad lägenheten faktiskt var värd enligt marknaden. När affären var klar kunde du vara trygg i att det var flera andra som var beredda att betala nästan lika mycket som du för bostaden.
Det är ju ett mycket tryggare system för alla inblandade.
I andra auktionsförfaranden börjar man nästan alltid lågt och låter marknaden bestämma, därav kan vi tala om marknadspriser. I många fall börjar man på 0 kronor, och alla är ändå medvetna om att tavlan, soffan eller vad det nu kan vara inte är gratis för det. Ingen blir ju jättearg när den där Mingvasen rusar i pris på nätauktionen.
Men när det gäller den största affären många (de flesta) av oss gör, då ska tydligen priserna sättas utifrån hur mycket säljaren och köparen ”känner” att lägenheten är värd.
Att spekulanterna är arga på ”lockpriserna” (jag tänker fortsätta att sätta ordet inom citationstecken) beror ju så klart på att de på en stigande bostadsmarknad inte har råd att köpa den bostad de vill ha. Och det kanske är förståeligt, men det är ju inte auktionsförfarandets fel.
Nej, här är mitt förslag. Börja alla budgivningar på 0 kronor och låt marknaden och spekulanterna bestämma vad bostaden är värd. Det är det bästa sättet att se till att ingen blir lurad på 100 000-tals kronor i den ena riktningen eller den andra.
