Den livrädda generationen
20 februari,
2015
•
2 minuters läsning
Jag har aldrig fått så mycket kritik för mitt sätt att skriva som idag. Kritikerna är unga, välutbildade och livrädda att göra fel.
En del av förklaringen är att generationsväxlingen i näringsliv och offentlig sektor hoppat över fyra årtionden. Min generation, född på 1950- och 60-talen, gjorde karriär på att betjäna 40-talisterna. Gruppen går även under namnet Jätteproppen Orvar och har under hela min tid på arbetsmarknaden korkat igen alla karriärvägar. De vill inte ens flytta på sig när pensionsåldern infinner sig.
Av detta följer att mitt sätt att skriva är anpassat efter 40-talisternas smak och litterära referenser. Vilket känns främmande för de nya cheferna ur mina barns generation. De har sällan några litterära referenser. Ska man bygga bilder i deras huvuden, så är det effektivare att hämta metaforerna ur barnprogram och tevespel.
Det beror även på att de nya cheferna, födda på 1980-talet, tillhör den livrädda generationen. Tydligast märks det på kvinnorna, de duktiga flickorna, som strävar efter att göra allt exakt efter den föreskrivna mallen.
Jag ser också en oförmåga att skriva på egen hand. Möjlighen beror det på att man numera kan komma så långt som till en kandidatexamen med metoden klippa och klistra. Dessutom är många tydligt märkta av nära minne av petimetriska handledare på högskolan och röda understrykningar i ordbehandlingsprogram. Och nu reagerade 80-talisterna. Det finns väl inget som heter petimetrisk? Det finns, eftersom jag just skrev det, och dokumenterades av Svenska akademien första gången 1790 med stavningen petimätrisk.
I min värld finns stora möjligheter att forma språket för att uppnå en viss effekt. Genom att variera tempot. Med korta meningar. Eller sväva ut i en lång beskrivning; med pauseringar i form av komman, bindestreck och semikolon.
Ovanstående stycke möter omedelbar kritik från duktiga flickor, vilket även är pojkar. Man får inte inleda meningar med men och eller. Eller och för den delen. Får inte? Hur kan en generation uppvuxen med Fredrik Lindströms fria förhållande till språket vara så stelbent?
Möjligen är jag en gammal gubbe. Eller också är det mina barns generation som kommer ut på arbetsmarknaden som räddhågsna gummor och gubbar.
En del av förklaringen är att generationsväxlingen i näringsliv och offentlig sektor hoppat över fyra årtionden. Min generation, född på 1950- och 60-talen, gjorde karriär på att betjäna 40-talisterna. Gruppen går även under namnet Jätteproppen Orvar och har under hela min tid på arbetsmarknaden korkat igen alla karriärvägar. De vill inte ens flytta på sig när pensionsåldern infinner sig.
Av detta följer att mitt sätt att skriva är anpassat efter 40-talisternas smak och litterära referenser. Vilket känns främmande för de nya cheferna ur mina barns generation. De har sällan några litterära referenser. Ska man bygga bilder i deras huvuden, så är det effektivare att hämta metaforerna ur barnprogram och tevespel.
Det beror även på att de nya cheferna, födda på 1980-talet, tillhör den livrädda generationen. Tydligast märks det på kvinnorna, de duktiga flickorna, som strävar efter att göra allt exakt efter den föreskrivna mallen.
Jag ser också en oförmåga att skriva på egen hand. Möjlighen beror det på att man numera kan komma så långt som till en kandidatexamen med metoden klippa och klistra. Dessutom är många tydligt märkta av nära minne av petimetriska handledare på högskolan och röda understrykningar i ordbehandlingsprogram. Och nu reagerade 80-talisterna. Det finns väl inget som heter petimetrisk? Det finns, eftersom jag just skrev det, och dokumenterades av Svenska akademien första gången 1790 med stavningen petimätrisk.
I min värld finns stora möjligheter att forma språket för att uppnå en viss effekt. Genom att variera tempot. Med korta meningar. Eller sväva ut i en lång beskrivning; med pauseringar i form av komman, bindestreck och semikolon.
Ovanstående stycke möter omedelbar kritik från duktiga flickor, vilket även är pojkar. Man får inte inleda meningar med men och eller. Eller och för den delen. Får inte? Hur kan en generation uppvuxen med Fredrik Lindströms fria förhållande till språket vara så stelbent?
Möjligen är jag en gammal gubbe. Eller också är det mina barns generation som kommer ut på arbetsmarknaden som räddhågsna gummor och gubbar.
