Så utvecklades ett av världens mest avancerade maskinsystem
25 december,
2013
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
För drygt ett år sedan reste jag landet runt och intervjuade skaparna av ny teknik inom ett område där Sverige var och till viss del är världsledande. Jag nämnde om det här i bloggen, men var förhindrad att berätta vad det handlade om. Nu är det fritt fram.
Ämnet är det moderna systemet för skogsbruk med två typer av maskiner: Skotare och skördare. Skotaren är en traktor sammanbygd med vagn. Den används för att sortera virket och köra fram det till bilväg. Skördaren hugger, kvistar och apterar träden. I synnerhet skördaren är en högteknologisk skapelse i nivå med ett stridsflygplan.
Maskinsystemet utvecklades på 1970- och 80-talen. Till en början leddes utvecklingen av stora aktörer som Volvo, men jättarna blev frånåkta och lämnade marknaden.
De stora tekniksprången togs av småföretagare ute i Sveriges och Finlands skogar, de flesta utan formell utbildning, med ett gediget tekniskt och skogligt kunnande grundat på erfarenhet.
När det kom till kritan hade direktörerna och civilingenjörerna på Volvo inte en chans mot personer som svetsaren Lars Lameksson i Trollestorp utanför Ljungby eller skogsentreprenören Helge Rådström i Torsby. Visst fanns ingenjörer även bland de kreativa småföretagarna. En av dem var Jan Eriksson, även kallad Skogsjan. Men det viktiga var inte akademiska meriter utan ett stort intresse för området och närhet till marknaden. Flera av innovationerna var resultatet av problemlösning på uppdrag av kunder.
Det är svårt att i efterhand säga vem som uppfann vad. Mycket skapades parallellt. Om det handlade om idéstölder eller om marknadsbehoven skapade likartade produkter låter jag vara osagt.
Hur kunde småföretagare utveckla spjutspetsteknik? Stor kunskap och mycket jävlar anamma är viktiga förklaringar. Men i bakgrunden fanns även en vidsynt finansiär med befogenhet att på ett obyråkratiskt sätt satsa pengar i vildsinta utvecklingsprojekt. Styrelsen för Teknisk Utveckling, STU, vilka 1991 inlemmades i det som idag är Tillväxtverket.
Med STU försvann mycket av den innovativa kraften i skogen. Istället blev de små uppköpta och inlemmade i globala storföretag. Några mindre spelare finns kvar, men har inte längre råd att utveckla lika mycket som förr.
Kreativiteten är däremot obruten. Samma typ av människor fortsätter att skapa och svetsa i garage runt om i landet. Bland uppfinningar som väntar på att förverkligas finns kranar med skördaraggregat styrda med förarens ögonrörelser, hybridsystem som halverar bränsleförbrukningen, logistiksystem som kraftigt reducerar körningen i skogen och därmed markskadorna. Och en hel del annat.
Men nytänkarna har mycket svårt att få gehör och finansiering. Idag utdelas bara stöd till på förhand godkända idéer. En byråkratisk matta ligger över det förr så innovativa Sverige. Politikerna och deras tjänstemän anser sig veta bäst och kunna bestämma vad som ska uppfinnas.
Låt mig påminna om att flertalet Nobelpris i naturvetenskap är resultaten av misslyckanden och bifynd. Det går inte att besluta om innovationer, bara att stödja dem som är galna nog att ge sig iväg på en resa ut i ovissheten.
Inför det nya året hoppas jag att näringsfrämjarna får nya direktiv. De ska underlätta för kreativa människor. Det fungerade förr – med långt bättre utfall än dagens centralstyrning.
PS. För att läsare med insikt i ämnet ska bli nöjda bör ytterligare namn nämnas: Börje Karlsson, Martin Östberg, Lars Bruun, Sakari Pinomäki, Lars Pedersen och Ingmar Sandahl. Det lär komma fler i kommentarfältet, för det är många som har del i äran.
Ämnet är det moderna systemet för skogsbruk med två typer av maskiner: Skotare och skördare. Skotaren är en traktor sammanbygd med vagn. Den används för att sortera virket och köra fram det till bilväg. Skördaren hugger, kvistar och apterar träden. I synnerhet skördaren är en högteknologisk skapelse i nivå med ett stridsflygplan.
Maskinsystemet utvecklades på 1970- och 80-talen. Till en början leddes utvecklingen av stora aktörer som Volvo, men jättarna blev frånåkta och lämnade marknaden.
De stora tekniksprången togs av småföretagare ute i Sveriges och Finlands skogar, de flesta utan formell utbildning, med ett gediget tekniskt och skogligt kunnande grundat på erfarenhet.
När det kom till kritan hade direktörerna och civilingenjörerna på Volvo inte en chans mot personer som svetsaren Lars Lameksson i Trollestorp utanför Ljungby eller skogsentreprenören Helge Rådström i Torsby. Visst fanns ingenjörer även bland de kreativa småföretagarna. En av dem var Jan Eriksson, även kallad Skogsjan. Men det viktiga var inte akademiska meriter utan ett stort intresse för området och närhet till marknaden. Flera av innovationerna var resultatet av problemlösning på uppdrag av kunder.
Det är svårt att i efterhand säga vem som uppfann vad. Mycket skapades parallellt. Om det handlade om idéstölder eller om marknadsbehoven skapade likartade produkter låter jag vara osagt.
Hur kunde småföretagare utveckla spjutspetsteknik? Stor kunskap och mycket jävlar anamma är viktiga förklaringar. Men i bakgrunden fanns även en vidsynt finansiär med befogenhet att på ett obyråkratiskt sätt satsa pengar i vildsinta utvecklingsprojekt. Styrelsen för Teknisk Utveckling, STU, vilka 1991 inlemmades i det som idag är Tillväxtverket.
Med STU försvann mycket av den innovativa kraften i skogen. Istället blev de små uppköpta och inlemmade i globala storföretag. Några mindre spelare finns kvar, men har inte längre råd att utveckla lika mycket som förr.
Kreativiteten är däremot obruten. Samma typ av människor fortsätter att skapa och svetsa i garage runt om i landet. Bland uppfinningar som väntar på att förverkligas finns kranar med skördaraggregat styrda med förarens ögonrörelser, hybridsystem som halverar bränsleförbrukningen, logistiksystem som kraftigt reducerar körningen i skogen och därmed markskadorna. Och en hel del annat.
Men nytänkarna har mycket svårt att få gehör och finansiering. Idag utdelas bara stöd till på förhand godkända idéer. En byråkratisk matta ligger över det förr så innovativa Sverige. Politikerna och deras tjänstemän anser sig veta bäst och kunna bestämma vad som ska uppfinnas.
Låt mig påminna om att flertalet Nobelpris i naturvetenskap är resultaten av misslyckanden och bifynd. Det går inte att besluta om innovationer, bara att stödja dem som är galna nog att ge sig iväg på en resa ut i ovissheten.
Inför det nya året hoppas jag att näringsfrämjarna får nya direktiv. De ska underlätta för kreativa människor. Det fungerade förr – med långt bättre utfall än dagens centralstyrning.
PS. För att läsare med insikt i ämnet ska bli nöjda bör ytterligare namn nämnas: Börje Karlsson, Martin Östberg, Lars Bruun, Sakari Pinomäki, Lars Pedersen och Ingmar Sandahl. Det lär komma fler i kommentarfältet, för det är många som har del i äran.
