To work for the man (every night and day)
I morse slog den här textraden mig som en slägga i skallen: I work for the man every night and day. Nu tänker ni på den sångraden tills dess jag avslöjar vem som framfört låten.
Hur som helst. Textraden talar till mig. Det här är exakt det jag inte vill. Work for the man. Every night and day. Jag vill inte jobba for the man en enda timme. I wanna be the man! The man som bestämmer över mina egna tider. The man som tar besluten och får glädjas eller lida med dem. The man som får det att hända. The man som skapar. The man som säljer det han tror på. Den the man vill jag vara.
Vill ni ha en anledning till att inte work for the man every night and day? Okej. Mellanchefer. Mellanchefer är bland det värsta jag råkat ut för. Mellanchefer är som mellanöl. Ett mittemellanalternativ för den som inte kan bestämma sig för om det gäller att festa till eller hålla sig lugn och sansad. Missförstå mig rätt. Jag älskar mellanöl. Men där mellanölet erbjuder ett vettigt alternativ till en mixad kväll med noll huvudvärk erbjuder mellancheferna mest omixade dagar med kraftig huvudvärk. Jag har sällan jobbat mig högre upp än att jag har tjänat direkt under en mellanchef. Jag tror det beror på mina entreprenörsegenskaper. En entreprenörsegenskap sägs vara att göra sig omöjlig på kontoret för man sätter sig emot allting. Det är inte sant. Jag sätter mig bara emot sådant som jag tycker är helt onödigt. Som veckomöten där man beskriver topplistor på bästa säljare då det bara tar min tid att sälja. Eller möten där man ska sätta ”strukturer” som ändå bryts efter någon vecka. Eller peppsnack som inte har någon som helst underbyggnad. Alla de här epiteten tillskriver i alla fall jag mellanchefer, mellanchefer och mellanchefer.
Fler anledningar? Visst. Att göra sin grej. Zlatan gör sin grej. Han gör mål. Han är en av de bästa anfallarna i världen. Och han är det för att han älskar sin grej. Zlatan tränade ett tag den koreanska kampsporten tae-kwon-do men han blev inte bäst på den. Troligen för att han inte älskade den. Du blir inte bäst om du inte älskar. Jag älskar det jag gör. Det kanske inte gör mig allra bäst men det gör mig bra. Och då man gör något som man tycker är bra och som man trivs med blir fritiden = arbetet och gränserna suddas ut. Jag älskar att sudda gränser. Mellan jobb och fritid. Mellan barn och vuxen. Mellan nationaliteter. (Jag tror mellanchefer i gemen ogillar att sudda gränser – jag tror de gillar att ha gränser – jag tror de måste ha gränser).
Men mest av allt handlar det om att göra SIN grej. Inte the mans grej. Det är min grej och jag älskar den. Just nu bygger jag flera digitala produkter som jag ska berätta mer om senare. Det är min grej. Det och min podcast Punschverandan (lyssna för sjutton på Punschverandan.com eller i en podapp, då heter vi punschverandan) där jag och en kollega intervjuar äldre om deras liv. Det är helt fantastiska berättelser. De har något att lära oss. De har historier. Och jag är så stolt att jag får göra den här podcasten. Min grej.
John Fogerty, frontfiguren i Creedence Clearwater Revival, gjorde sin grej bland annat då han sjöng Proud Mary som börjar ”Left a good job in the city, I worked for the man every night and day”. Till next time friends.
